Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Idéströmningar inom den moderna engelska litteraturen. Av Stephen McKenna. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idéströmningar inom den engelska litter attir en
oundvikliga vägen från James till
ryssarna och från ryssarna till
psykoanalytikerna ; det förekommer redan alltför
mycket i England att den ene unge
romanförfattaren kritiserar den andre,
och jag undviker att nämna levande
författare, om jag icke kan berömma dem.
Jag frågar mig, om denna av mig
skisserade utveckling betyder att den
yngre generationen är för svag i armen
för att spänna de stora victorianernas
båge? I den kritiska litteraturen höra
vi nu till dags mycket om miljöromanen,
händelseromanen, karaktärsromanen och
den beskrivande romanen; vi höra
sällan talas om romanen. Det var
storheten i den victorianska traditionen, som
de moderna författarna vänt ryggen, att
miljö, händelser, karaktär, beskrivningar,
allt spelade en roll vid uppläggningen
av tavlan; om nägon hade sagt Thackeray
att »Vanity Fair» var en »sederoman»
eller att hans teckning av Becky Sharp
gjorde den till en psykologisk roman,
tror jag icke han skulle förstått vad
meningen var. Jag hoppas innerligt han
skulle svarat att Vanity Fair var en
■ roman.
Den självkritiska litteraturen stannade
ej vid kritik av seder och institutioner,
den övergick också till kritik av de
artistiska formerna, och detta leder mig fram
till den andra tendensen som blivit
skönjbar under dessa tolv år, en dittills
otänkbar frihet i fråga om konstnärliga
experiment bland författarna och den icke
mindre otänkbara mottagligheten bland
läsarna.
»Ni ser nu», skrev H. G. Wells i en essay
om den samtida romanen, »räckvidden av de
anspråk jag gör för romanens räkning; den
skall vara den sociala medlaren, den
inbördes förståelsens vehikel, ett redskap för
självprövning, moralens paradplats och
sedernas börs, en verkstad för bruk och
sedvänjor, en kritik av lagar och institutioner,
av sociala dogmer och ideer. Den skall bli
den privata biktstolen, kunskapsbringaren,
sådden till fruktbärande självrannsakan. Jag måste
vara mycket tydlig på denna punkt. Jag
menar icke ett ögonblick att romanförfattaren
skall sätta sig upp som lärare, som en sorts
präst med penna i handen, vilken skall förmå
människorna att tro och göra det eller det.
Romanen är icke ett nytt slags predikstol;
mänskligheten håller på att komma ut ur det
skede, då den utgör en församling för en
predikant eller för dogmatiska inflytelser. Men
romanförfattaren skall bli den mäktigaste bland
konstnärer, därför att han skall framställa en
livsföring, uttänka ett vackert sätt att leva livet,
belysa det från början till slut. Han vill icke
undervisa utan diskutera, påvisa, plädera och
utveckla. Och då jag nu framlagt detta som
min åsikt skall man vara förberedd på det krav
jag nu skall uttala, kravet på fullständig frihet
för romanförfattaren i hans val av ämne och
handling och i hans sätt att utarbeta dem; eller
snarare, om jag vågar föra andra romanförfattares talan,
skulle jag vilja säga att det icke så mycket är
ett krav vi framställa som en avsikt vi
förkunna. Vi ämna skriva, utan annan
begränsning än vår egen naturs, om det mänskliga
livet i dess helhet. Vi ämna behandla
politiska, religiösa och sociala spörsmål. Vi kunna
ej skildra människor, om vi icke på detta sätt
få fria händer, ett obegränsat fält. Vad ijänar
det till att berätta historier om människors liv,
om man icke får tala fritt om de religiösa
trossatser och organisationer som behärskat eller
misslyckats i att behärska dem? Vad tjänar
det till att skriva om kärlek, om mäns och
kvinnors trohet och svek och tvister, om man
icke får kasta en blick på de olikheter i
fysiskt temperament och organiska egenskaper,
de djupt passionerade begär och sorger av
vilka hälften av människolivets stormar äro
bryggda? Vi ämna tala om allt detta, och det
kommer att fordras mycket mera än
landsortsbibliotekariers ogillande, några inflytelserika
Londonbors fientlighet, en tidnings råa skämt,
en annans djupa och envisa tystnad för att
hejda den inkommande flodvågen av aggressiv
romandiktning. Vi ämna skriva om allting.
Vi skola skriva om affärer och finanser, politik
och privilegier och anspråk och decorum och
indecorum, tills tusen anspråk och tio tusen
falskheter frysa bort i våra skildringars kalla,
klara luft. Vi skola skriva om förspillda
möjligheter och oupptäckta skönheter, tills tusen
nya livsvägar öppna sig för män och kvinnor.
Vi skola vädja till det unga, det hoppfulla, det
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
