Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Prinsessa. Av Rolf Wiesler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Wi es ler
den stolta härskarinnan bli en darrande
fjortonårstös, hopkrupen mellan buskarna
i namnlös fasa för upptäckt. Ty hon
hade så helt givit sig åt hatet, att hon
redan tyckte sig ha utfört sitt verk och
nu fruktade för hämnd.
Människornas hat är något förmer än
deras kärlek? Det utvecklar deras
hjärnor, deras sinnen; det stärker deras vilja,
spänner deras senor, gör dem starka och
visa. Hörseln uppfattar minsta ljud,
röstens minsta skiftning i ett tonfall; synen
skarpes, intet går den förbi.
Misstänksamhet väcker mottaglighet för minsta
intryck. Tankarna löpa hastigt. Man
inser, att bakom varje faktum lurar en
fara, väntar en fiende, som måste
bekämpas. Längtan att oskadliggöra lär en
att kombinera, begagna sig av slumpen,
icke förakta även ringaste tillfälle.
Kärlek förslappar och förblindar, gör
människor slöa och dåsiga. Hatet bibehåller
dem spänstiga och klarseende. Solsken
och frid äro för trälar, storm och strid
för herrar. Fårhuvuden förstå icke detta.
De se i hat och strid något oskönt och
vedervärdigt. Helt naturligt, ty när de
komma varann för när, bete de sig som
trätande käringar. De gripa varann i
håret, klösas i ansiktet och okväda.
Därför svamlas så ivrigt om kärlek och
tusenårigt rike. Simpla människor hata
simpelt; de göra fiender till föremål för
småaktigheter, stickord och meningslösa
utfall, som ofta gagna mer än skada.
De strida aldrig, de käbbla. När de inse
sin löjlighet kasta de skulden på hatet,
inte pä sig själva.
Ägaren till hyreskasernen bebodde
själv en lägenhet en trappa upp mot
gatan. Där var helvetets central. Där
gingo hyror in och fattiga än fattigare ut.
Alexander Fjomitsch, som själv byggt
huset, tronade där i omutlig stränghet.
Kunde någon inte efter respittidens
utgång komma fram med hyresbeloppet,
vräktes han utan vidare. Det är inte
mer än rätt att de fattiga hjälpa de sina,
plägade Alexander Fjomitsch yttra; och
en del av årsinkomsten ur gäldenärernas
fickor användes följdriktigt till
anordnandet av en välgörenhetsfest varje jul.
Influtna medel försvunno visserligen
spårlöst, men ingen tordes klaga, och
julfesten hade så småningom vuxit fast i
hjärnorna. Man brukade samlas i husets
vagnbod, som prytts med
pappersgir-langer och kulörta lyktor, dricka te och
dansa, sedan man spelat teaterpjäs,
vanligen något sagospel i tablåer. Ägarens
hustru var mycket förtjust i teater och
kände skådespelare från staden, vilka
hon brukade tillkalla för att övervaka
anordningarna och bistå med ett och
annat. Publik var grannskapets fattiga,
vilka betalade entré, och, som gäster,
välgörande rika familjer, som
naturligtvis icke betalade något. Man höll
tombola med kram från basarerna;
fickspeglar, halsband av glaspärlor, hårnålspaket
och som huvudvinst vanligen en
samovar. Till dansen hyrde man piano och
karl som trakterade det. Ofta inflikades
även något religiöst moment kring en
helgonbild, med hänsyftning på festens
betydelse. Mera var det inte, men det
var mycket nog för de fattiga. För
barnen blev det något underbart att längta
efter och sedan leva hela året på minnet.
Det finns en gammal saga, vilken ej
sällan användes som underlag för
amatörspektakel; någon har till och med gjort
en barnpjäs därav. Det är sagan om
den elaka prinsessan, som förvandlades
till padda. Den är mycket omtyckt,
ty barns och andra dumhuvudens
primitiva rättsbegrepp tillfredsställas av enkel
jämvikt mellan brott och straff. En
högfärdig prinsessa, som inte vill nedlåta sig
till att kyssa en vallpojke, förvandlas
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
