Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Prinsessa. Av Rolf Wiesler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessa
henne. Slutligen uppgav hon hoppet
och beklagade sig för Aljana Pavlovna,
som då satte henne att skala rovor och
skrev till sin syster. Sin fritid upptog
Elena med läsning av sagor ur en bok,
hon en dag funnit på vinden bland skräp
och trasor. Hon gick sällan ut, ty
halvstora pojkar och jäntor kastade smuts
och snö efter henne och sölade ned
hennes dräkt. Vuxna människor sågo
bara på henne, men med ögon så onda
att det sved. Hon vågade sig aldrig
ut förrän efter mörkrets inbrott, då hon
tyst och försiktigt smög ned för
trapporna ut på gatan och upp till kyrkan,
som låg på en höjd inte långt ifrån. På
kyrkplanen funnos planteringar och
ber-såer, där man kunde försvinna bland
buskarna, om någon skulle komma. Längst
ut mot en brant sluttning ned mot floden
fanns ett säte, där hon brukade sitta.
På vänster sida stod mörkret svart,
ogenomträngligt som en vägg; rätt fram
reste sig kyrkan. Ett stort torn och
många små däromkring. Urtavlan lyste
som ett öga, och varje kvart slog klockan
dovt och klänkande; ljudet försvann i
mörkret utan eko. Till höger låg
hyreskasernen upplyst i alla fönster, liknande
en bikaka med gula vaxklimpar i hålen.
Men Elena visste att där inne fanns icke
söt honung, fast det lyste så vackert.
Värme var där, men ond av
utdunst-ningar från svettiga kroppar. Hon visste,
att bakom varje sådant fönster fanns
hatet samlat; hatet mot henne, mot den
klass hon ansåg sig tillhöra. Hon trodde
sig veta, att om hon kunde förflytta sig in
i ett av dessa rum, där familjen satt runt
samovaren, skulle hennes liv inte vara
mycket värt. Så kunde hon ibland sitta
flera timmar och drömma vakna
mardrömmar. Hon såg hela sitt liv
framför sig som en lång, bred gata börjande
vid hennes fötter och slutande i tomma
intet. Hon såg smutsen, vattenpölarna
hästlortarna på stenläggningen, osedliga
hundar och döda råttor i rännstenarna.
Smutsiga ungar rullade om varandra på
trottoarerna, lekande bland avskrädet,
glada, friska och belåtna som grisar.
Hon visste, att varje steg måste hon gå
utefter gatan för att hinna fram till det
där borta, som icke fanns. Inte bara
gä, men tränga sig fram, armbågas,
knuffas, ta emot störtsjöar av skällsord
för vart tionde steg, skuffa undan dem
som stodo i vägen, väja för dem hon
inte vågade skuffa, halka omkull i
utslängda skulor, trampas ned i trängseln,
få tobaksloskor på kläder och i ansikte,
resa sig igen och trängas vidare . . .
framåt. Från hittebarnshuset till
fattigkyrkogården. Från ingenstans till —
ingenstans. Så gick det alla i
kasernerna; ingen kunde lura sitt öde, om
man ville vara hederlig. Annars funnos
ju utvägar.
Det var i sådana stunder Elena
brukade drömma sig stående på ett högt
berg. Framför henne låg kasernen som
en myrstack. I handen höll hon en käpp,
och med den rotade hon om i stacken.
Där kommo alla de löjliga människorna
krälande, alla som hatade henne och
ville åt henne. De sprungo huller om
buller, var och en hade ryckt med sig
det av sina tillhörigheter han mest höll
av. Smeden kom med handklaveret,
plåtslagaren med brännvinslitern,
kvinnorna med ungar i famnen, stinkande,
loppätna ungar, som en gång skulle
blivit stora smeder och plåtslagare, om icke
Elena nu krossat dem till fläckar. Det
var en härlig dröm. Hon kände sig stå
över allt och alla. Nu tog hon hämnd för
skällsord och smutsklimpar, hon fått
kastade efter sig, hatet, som bränt henne,
gemenheterna man låtit henne utstå.
Men det behövdes bara, att någon
kom gående över kyrkplanen för att
drömmen skulle falla i spillror och av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
