Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Porträttmåleri såsom konst. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Po r trätt måleri
såsom konst
doserande plan. Äro de plastiska
värdena vackert avvägda och
hopkompo-nerade blir sensationen för den blinde
ett skönhetsintryck.
Det är inte märkvärdigare än att en
döv har åstadkommit så vackra
skapelser som nionde symfonin. Måleriet är
dock en av de plastiska konsterna,
bland annat av det rent fysiologiska
skälet att två färger, två valörer eller
toner bredvid varann optiskt alltid bilda
en tredje dimension. Och dock: man
målar ett porträtt, slät fond, slät kropp
(mörka färger), ansikte, händer, inte bara
grellt belyst, men i skarpt och
detaljerat poängterade plan. Det känns ackurat
som att åka på glanskis långa stycken,
tills man oförhappandes är färdig stå på
huvudet, då en skrovlig fläck kommer i
vägen.
En målad yta kan ha både
måleriska och plastiska värden av god
kvalitet, men ha de icke sammanfogats
genom fast konstruktion och byggts till
arkitektonisk slutenhet ramlar hela
härligheten, och det hjälper inte mycket att
byggnadsmaterialet är sällsynt och
skimrande som ädelstenar. Av enkelt virke
kan man däremot timra mer bestående
konstverk.
Det vanliga är att man framför ett
porträtt först uppmärksammar huvudet,
händerna o. s. v. Om det är likt och
»bra målat» — så är det ett konstverk.
Det vill säga att man dömer efter
detaljer.
En porträttmålning blir ett konstverk
först när alla detaljerna på den målade
ytan sammanbundits till ett skönt helt. Och
i denna sammanbindning spela de tomma
ytorna (les vides), fond o. s. v. likastor
roll som de fyllda (les pleins), kropp o. s. v.
Ungdom och allmänhet nöja sig med
vackra detaljer. Porträttlikhet är en yttre
eller en inre, fotografisk ellerkarakteristisk.
Beställaren föredrar den förra,
konstnären den senare. Båda kunna ju
förenas, men endast i sällsynta fall går
detta för sig utan kompromiss. Ibland
kan den yttre likheten saknas, om man
granskar riktigt noga, men konstnären
tvingar genom karakteristikens logik
åskådaren att tycka sig se även
fotografisk likhet. Det är ett »fraus pia»,
och porträttkonsten överflödar därav.
Exempel därpå är att olika konstnärer
framställa samma person mycket olika,
och det oaktat kan man finna alla
porträtten väl träffade.
Konst är liv = rörelse, men i rörelsen
vila, balans. Uppmaningen som
Shakespeare ställer i Hamlet gäller inte bara
skådespelare:
»I själva stormen eller så till
sägandes virvelvinden av er lidelse måste ni
iakttaga en viss måtta.»
Med »viss måtta» menas här icke
en temperamentssak men detsamma som
»viss ordning» i måleriet, d. v. s.
komposition. Och denna arbetar från första
penseldraget till det sista.
Jag fantiserade en dag under bättre
tider att få beställa mitt porträtt, en
bröstbild i oval ram att hänga över den
stora familjesoffan i Karl Johans-stil. Ett
s. k. familjeporträtt. Det skulle inte bli
någon uppskruvad pose, men man borde
dock se att jag poserat för mitt porträtt,
ty jag ville inte verka tillfällig,
åtminstone ej i mitt eget hem, min egen
familjesoffa.
Jag funderade först på de unga, ty
jag kan nu en gång inte hjälpa att
vacker färg och linje lockar. Men osäker
om min fysionomi var expressionistisk,
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
