Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johan Tobias Sergels skulpturverk. I Georg Göthes framställning. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Moselius
och Nationalmusei årsbok, publicerade
under en lång följd av år eller närmare
bestämt från 1884 till 1921, har han
från olika sidor sökt belysa detta ämne,
som han dessutom givit en ingående och
utförlig behandling i sin stora monografi
av 1898. Det är uppenbart för var och
en som följer Göthe i spåren, att denne
mera är historiker med en utpräglad
dragning till personhistorien än
konst-historiker. Det rika biografiska
materialet intar främsta platsen i hans
studier, och först i andra rummet kommer
konsten. För de yttre konturerna av
konstnärens liv äger författaren avgjort
ett mera levande intresse än för hans
inre utveckling. Och med en alldeles
speciell förkärlek dröjer han vid Sergel
i miljö, Sergel bland sina vänner. Det
är nog heller ingen tillfällighet, att det
område av Sergels konst, som varit
föremål för Göthes ivrigaste
uppmärksamhet, just råkar vara porträtten, den
sida m. a. o. som närmast gränsar till
personhistorien.
Men med denna reservation skulle det
innebära en djup orättvisa att inte
erkänna det konstförstånd, man ofta möter
i Göthes skrifter och som inte är mindre
äkta därför att det tar sig så diskreta
uttryck. Göthe äger nämligen alldeles
för stora kunskaper och alltför mycket
sunt förnuft för att förfalla till den
billiga jargong, man inte sällan ger namn
och rang av vetenskaplig terminologi eller
till de orgier den s. k. konstkänslan så
ofta firar i våra dagar. Han är m. a. o.
tillräckligt bildad för att kläda sina ofta
fina och träffande iakttagelser i en enkel,
klar och knapp stil. I denna stil liksom
i själva sättet att se och uppfatta röjer
sig en öppen och avgjord intellektualism,
som visar på samma gång hans styrka och
hans begränsning i förhållande till
konsten. Göthes skepsis befriar nämligen
från alla överdrifter men binder också,
ja, hindrar honom många gånger från
att dra konsekvenserna. För rädslan
att konstruera glömmer han ofta att
sammanfatta, ja, i sin kyliga
förståndsmässighet går han endast i förbigående
och nästan med misstro in på det som
åtminstone för mig står som det
väsentliga vid studiet av en stor konstnär,
det inre sammanhang mellan verken,
man kallar stil, dess modifikationer och
utveckling. Beror det möjligen på en
viss brist på fantasi och temperament eller
för att tala med Ehrensvärd på ett för
mycket av sunt förnuft, ett för litet av eld?
Hurusomhelst. Långt ifrån att avta
med åren har Göthes känsla för konsten
vuxit och fördjupats. Här har utan
tvivel den moderna konstforskningen haft
en starkt stimulerande betydelse, och
endast som en direkt påverkan från
denna forskning kunna vi förklara den
utveckling Göthe undergått i sina
studier från de senare åren. Det är inte
längre en biografierande historiker som
här för pennan utan en visserligen
mycket försiktigt analyserande konstkännare,
Det är inte mera ämnen som Sergel
och Abildgaard, Sergel och Per Tham
av Dagsnäs som fånga hans speciella
uppmärksamhet utan Sergelska
skulpturer på Fullerö, mindre kända arbeten
av Sergel och Sergelska skissböcker. Ur
miljön, ur det rika historiskt-biografiska
materialet ha under utvecklingens tryck
konstverken själva så småningom trängts
fram i brännpunkten för författarens
intresse. Som ett uttryck för denna
intresseförskjutning och som ett försök att
återhämta vad som möjligen ännu kan
vara försummat måste vi uppfatta Göthes
sista stora Sergelbok Joha?i Tobias
Sergels skulpturverk, med vilken han
upprättat en mera rättvis fördelning mellan
behandlingen av Sergels liv och Sergels
konst.
s
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
