Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johan Tobias Sergels skulpturverk. I Georg Göthes framställning. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Tobias Sergels skulpturverk
Den blott alltför knappa, orienterande
texten i förening med de talrika, delvis
goda, delvis mindre goda illustrationerna
anger tydligen bokens syfte vara en
presentation av Sergels skulpterade verk.
Huvudsaken är avbildningarna, säger
författaren själv i företalet med stor
anspråkslöshet och tillägger »att uppgiften
helt enkelt varit att erinra läsaren om
de viktigaste data i Sergels
levnadshistoria och i stora drag ånge hans
utveckling som konstnär». För att
underlätta översikten har Göthe sammanfört
verken i tvenne större grupper, fria
skulpturer och porträtt, en så mycket
naturligare indelning som dessa grupper
i stort sett följa efter varandra i
tiden-Men det är att djupt beklaga att
författaren av praktiska skäl funnit sig
föranlåten att i den senare avdelningen
frångå den kronologiska uppställning som
han med framgång tillämpat i den förra.
Härigenom splittrar han bilden och
försvårar onekligen en fri överblick över
utvecklingen i dess helhet.
Med några ord om den unge eleven
vid ritarakademien inleder Göthe sin
»historiska framställning av Sergels
verksamhet». Han dröjer företrädesvis vid
de dekorativa skulpturer denne utförde
för slottet under ledning av och i
samarbete med Larcheveque, altartavlan i
slottskapellet och de allegoriska figurerna
i rikssalen — även i modelleringen av
Gustaf Vasa och Gustaf II Adolf tog
Sergel aktiv del —, men erinrar också om
en del byster och medaljonger från dessa
tidiga år. På tal om de senare kan det
kanske vara av intresse att anföra några
ord ur en promemoria av Jean Erie Rehn
rörande inredningen av Lovisa Ulricas
na-turaliekabinett på Drottningholm.
»Me-daillonerne emellan fönstren», heter det
här, »äro modellerade av Särgel och
giutna i gips: föreställande Linnäus, v.
Swab, Klingenstierna, Rosén, De Geer
och Gottfr. Wallerius.» Vi återfinna de
flesta i Göthes katalog, en eller ett par
dock med frågetecken.
Det var som erkänsla för den flit och
de framsteg Sergel visat under denna
tid som han på
slottsbyggnadsdeputa-tionens stipendium i juni 1767 kunde
anträda resan till Italien, där han skulle
stanna i inte mindre än elva år. I den
stimulerande miljö av konst och
konstnärer som här öppnades för honom
skulle han snart — det är hans egna
ord — födas på nytt.
För min del måste jag livligt
beklaga att Göthe i sitt försök till
orientering av den rika verksamhet Sergel
utvecklar under de romerska åren blott
i förbigående berör det så centrala
stil-problemet. Här om någonsin hade en
mera ingående behandling varit på sin
plats såväl med hänsyn till ämnets
utomordentliga betydelse som med hänsyn
till det lysande bildmaterialet. Författaren
har visserligen rätt i »att det är så gott
som omöjligt att i sträng tidsföljd ordna
Sergels skulpturer från denna tid», men
redan en antydan om de olika etapper
stilen undergår — och en sådan ligger
utan tvivel inom möjlighetens gränser
— hade varit ett synnerligen värdefullt
stöd för kronologien och skulle
väsentligen ha underlättat förståelsen för
Sergels konst under dessa så
betydelsefulla år.
Nu är det egentligen endast
konstnärens arbeten frän den första perioden
fram till 1770 som trots textens
knapphet fått en fullt klar belysning. Göthe
erkänner här oförbehållsamt den franska
hållningen och karakteriserar träffande
mer än en av dessa små figuriner,
grupper och basrelieffer som ren Louis
XVI. Vid tiden för Faunens
modellering 1769—70 börjar Sergel alltmera
frigöra sig från beroendet av kamraterna
vid akademien. Under dessa år arbetar
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
