Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - På Iduns 60-årsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ IDUNS 60-ÅRSDAQ
Av RUBEN a : S O N BERO
För sexti år se’n — när idyllens frid
låg molnfri, vindlös, solvarm över
landet,
då föddes Idun. Barn av lyckans tid,
hon ville samla — lyckobarnet kan
det —
ur skilda läger män av andlig id.
Hon lyckades. Hon vart
föreningsbandet,
och under Harald Wieselgrens egid
slöt hon de främste till sitt varma
sköte.
Hos henne samlades till enkel fest,
till muntert samkväm och kamratligt
möte
vad Stockholm ägde fryntligast och bäst
bland skaparkrafter, dessa produktiva,
som ej ge allt i sina verk, men giva
öga mot öga av sitt inre mest.
Från ateljé, arkiv, scen, lärosal,
kommandorum och skrivbord utan tal
med lätta sinnen här de trädde samman
att finna sant vad redan Havamal
har lärt: att människan är mänskans
gamman.
I vimlet såg man annars knappt varann,
man bodde långt ifrån . . . man hade
annat göra;
en nick i förbifarten blott fick han,
vars röst se’n månader man velat höra;
ett handslag och »hur mår du?» fick
en ann,
vars sällskap värmande och kärt man
fann,
men — åtskils stadens alla vägar föra;
en tredje, knappt bekant, gick det ej an
att med ett närmande på gatan störa.
Här fann man strax varann. Vid Iduns
bord
gick lätt att sig med dem man sökte
blanda.
Här sprungo fritt ur hjärtat munnens ord,
här rådde sann och hög konstnärlig anda.
Skulptur och målning bjödo ögat fröjd,
och vilken idunes sågs oförnöjd
med kvällens föreläsares prestanda?
En utvald krets på ostört, avskilt rum,
dit vägens damm och dagens larm ej
följa,
man njöt av skämtets lätta böljeskum,
ty under gick en djup och mäktig bölja.
Det gamla Fenix vart ett Tusculum,
ty dulce est decipere in loco,
och vettet adlat vart symposium,
fast tempot stegrades till con fuoco.
I sorlet hörde ingen klockans slag,
och punsch den tiden var det ganska
gott om,
och därför dröjde man till ljusan dag,
där man satt bänkad hos ett snillrikt lag
kring Iduns outtröttlige korag —
och blott den fjäskern klockan hade
bråttom.
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
