- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
659

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven s k a romaner och noveller

nom och folket, och den starkaste stöttan
för tingens hävdvunna ordning störtar
därmed samman.

Det är inte svårt att se på vilken sida
i striden författaren har sina sympatier.
Den nya tidens män äro antingen skojare
som Sjösten, deras pioniär, vilken kan allt,
men ingenting ordentligt, och lönar
Sam-mels vänlighet med att förföra hans dotter,
eller hänsynslösa hycklare som
predikanten Törnfält. Detta partitagande länder
inte hans bok enbart till fördel. Hos den
formlösa nutidens barn, som kanske äro
mera känsliga för patinans skönhet än
något tidigare släkte, äger den gamla
präst-och bondekulturen a priori så mäktiga
talesmän i sin aristokratiska formsäkerhet
och behärskning, att dess mörka sidor,
föraktet och hårdheten mot de obesuttne,
självtillräckligheten, det kortsynta
fördömandet av allt nytt och utsocknes, som i
ringaste mån stred mot den kinesiskt
stränga etiketten, gärna kunde ha
framhållits starkare än som skett. Nu få dess
representanter rätt i allt eller nästan allt;
det som skall illustrera dess avigsidor,
Sammels dröm om fattighjonen t. ex. eller
episoden med unge Duræus’ hustru, som
hetsas till vansinne av det hjärtlösa
skvallret, blir aldrig annat än detaljer, som
knappt nämnvärt försvaga intrycket av att
vad som sker är ett oavbrutet sorgespel,
vari lögn och tarvlighet triumfera och allt
gott och sant går under. Man får inte en
tillräckligt stark känsla av att den gamla
bygdekulturens och den gammallutheranska
världsåskådningens stolta och fasta resning
till stor del beror på att de äro avslutade,
stelnade, odugliga till utveckling och
förnyelse, och att den moderna tidens
frånstötande drag äro en följd ej endast av
att den lämnar människornas låga
instinkter friare spelrum, utan också av att den
liksom allt nytt och växande ännu ej
funnit sin form. Man får ej utan vidare
förklara en färdig byggnad för bättre och
skönare än ett nybygge endast därför att
detta luktar oljefärg och är belamrat med
bråte och byggnadsställningar.

Å andra sidan utgör denna ensidighet
på sätt och vis romanens styrka. Vad den
därigenom förlorar som konstverk, vinner
den som förkunnelse; och förkunnelse är
väl vad boken i främsta rummet vill vara.
Den äldre Duræus och Sammel Sammels-

son, de två gestalter som hela tiden stå i
förgrunden, äro inte så mycket
individuella människor som symboler för ett
kulturskede. De tala inte, de predika, den
förre med bistert, gammaltestamentligt
patos, den senare dessutom med en kärv
humor, som förlänar hans ord ökad
slagkraft. Ivar Ljungquist är en laudator
temporis acti, och i likhet med sina
meningsfränder allt ifrån Catos dagar får han väl
finna sig i att se sin sådd falla pä
hälleberget. Han strider för en förlorad sak:
men han gör det med en sådan
övertygelsens kraft och värme, att han måste tvinga
även den motvilligaste att se, vilka stora
sedliga värden som i många fall gingo till
spillo, då vårt prästerskap miste sin
andliga ledareställning bland
bondebefolkningens stora flertal. Han ger ett levande
uttryck åt den fasta, enhetliga
världsåskådning, som skänkte oss svenskar styrka och
tålamod under gångna ofärdstider. Med
ett ord, han vill något med det han
skriver, och i stort sett lyckas han också föra
sin vilja igenom; för den skull överser
man gärna med de i ögonen fallande
konstnärliga svagheterna hos hans bok.

Grubbel över samma problem,
utvecklingens janusansikten av lycka och olycka och
av gott och ont, bildar grundtanken i G.
Hedenvind Erikssons urtidssaga Järnets
gåta. Men denna tanke är här så
insnärjd i ett flätverk av bilder och
omskrivningar, att det fordras både tålamod
och goda ögon för att upptäcka den. Trots
att »Järnets gåta» alis inte är någon diger
lunta, krävs det en verklig
kraftansträngning för att läsa igenom den. Som
exempel på stilen kan inledningsstycket
anföras :

»Så stod omsider solen vid sin
vändkrets. Under snart ett månvalv hade
dagsranden knappt mer än lyft sitt bleka
ögonlock över stjärnnattens välvning. Och vid
vindögat i sin ensliga boning i måndalen
hade den mångvetande väktaren, Vinkar
med det alltid högtidsflätade håret och
skägget, den kunnigaste på Solälvens strand,
utom i konsten att forma järnet efter sin
innersta önskan, som var den halte
botbärande Mästarens från Järnskogen —
träget setat och efter månens och stjärnornas
välvning över Solbergen beräknat och tecknat
tiden med den vårvarslande fågelns fjäder.»

659

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0719.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free