Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Av denna början att döma förefaller
»Järnets gåta» åtminstone att vara
tillräckligt svårlöst. Även sedan man lyckats reda
ut den intrasslade satsbyggnaden, kommit
under fund med att solens »vändkrets»
skall vara vintersolståndet och identifierat
»månvalv» med månvarv och
»dagsranden» med gryningen, återstår en hel del
att fundera över. Vad menas med »den
vårvarslande fågelns fjäder»? Är kanske
nämnda fågel en vildgås och det hela en
högpoetisk beteckning på något så pass
prosaiskt som en gåspenna? Och vad det
mystiska adjektivet »botbärande» betyder
får man först veta åtskilligt längre fram.
Hedenvind Erikssons språk vimlar av
dylika nybildningar, som påminna om de
isländska skaldedikternas kenningar; men i
»Järnets gåta» bli de dubbelt svårtydda
därför att den mytologi de syfta på, är
författarens egen nyskapelse. Han tycks
anstränga sig att göra sin bok så
svårtillgänglig och avskräckande som möjligt. Och
då man läst några sidor i stil med det
ovan citerade är man verkligen färdig att
i förargelsen över de meningslöst
tillkrånglade satsbildningarna, den besynnerliga
syntaxen med utelämnade artiklar etc. och
det uppstyltade och ofta rent felaktiga
ordvalet slänga undan hela boken som ett
kvasiromantiskt nonsens.
Men så lyser det plötsligt till i denna
floskulösa ordbarock av en suggestiv och
fantasimättad vändning som en kornblixt
bland mörka, formlösa moln. Man lockas
att läsa vidare, och bäst det är har man
mot sin vilja ryckts med av den stämning
av urtid och vildmark, som växer upp från
bokens sidor. Man känner att synerna
däri äro skådade av en man som sett
ödemarken på nära håll under åratal och inte
bara som turist under en sommarsemester.
Det han berättar är dunkelt, ofta
obegripligt, men det är det på samma sätt som en
dröm där man hela tiden har känslan av
en djup och viktig mening bakom den
skenbara meningslösheten. Själva
dunkelheten och förkonstlingen får ett visst
konstnärligt berättigande: de kunna i lyckliga
fall ge skildringen en primitiv, fornåldrig
prägel, som eggar fantasin med det
främmandes och gåtfullas tjusningskraft. Men
det är långt ifrån att författaren alltid
lyckas i denna sin avsikt; ofta nog blir
betydelsen av bokens otaliga symboler aldrig
klar för läsaren, och ibland synes den
endast otydligt ha föresvävat författaren
själv.
Syftet med hans bok är,ingenting
mindre än att i sagans form ge en tydning av
det mänskliga samhällets ursprung och
väsen. Som helhet är denna tydning en
underlig blandning av oredigt grubbel och
poetisk klarsyn; än vittna hans hugskott
om verkligt djupsinne, än äro de rent
barnsliga, fotade på ytliga och omöjliga
etymologier o. d. Att fullständigt
redogöra för innehållet i berättelsen med dess
många utvikningar och sidosprång är här
omöjligt. Men huvudhandlingen är i
största korthet följande: På sin vandring längs
Solvägen har ett fjärran ifrån kommande
folk en dag plötsligt stannat vid en grotta,
i vars skymning deras ledare, Den gamle,
sedan dröjer kvar år efter år. Utanför
grottan slipa de båda fosterbröderna Dag
och Natt på hans befallning stenyxor, tills
Dag en gång grips av leda vid sitt
enformiga trälarbete och driven av en oklar
dröm om något nytt, något annat, kastar
sin yxa i sjön och rymmer till skogs. Natt
får i uppdrag att söka reda på honom och
hans yxa, men drunknar under försöken
härtill. Efter svåra umbäranden upptäcker
Dag konsten att smälta och smida järnet.
Härvid skadar han sin ena fot, så att han
blir lytt för livet, och till straff för sitt
brott mot Den gamles lagar blir han ådömd
en långvarig, tung botgöring. Men allt
eftersom tiden går, träda de
välsignelse-bringande verkningarna av hans upptäckt
i dagen. En ny och högre kultur
blomstrar upp, och själv blir han Mästaren i
Järnskogen, i vars hyttor och smedjor ett
helt släkte inhämtar hans stora konst.
Dessa måste dock icke, som han, köpa sitt
vetande med lidande och kamp, utan få
det antingen till skänks, som hans
systerson, den högmodige Turar, eller stjäla det,
som trälen Brynfinn. De olycksdigra
följderna härav dröja ej att visa sig; Turar
råkar i tvist med Brynfinn och höjer för
första gången järnet mot en medmänniska.
Sedan komma våldsdåden slag i slag, dråp,
mordbrand och kvinnorov. Och
människorna ställas inför järnets gåta, som i
grund och botten är ali kulturutvecklings:
hur den välsignelse, som dyrköpt
förvärvas av de stora nyskaparna, så lätt kan
byta natur och bli till förbannelse, då den
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
