Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven s k a
romaner och noveller
till Schweiz. Där får han i ett
boklåds-fönster syn på Fichtes »Anweisung zum
seligen Leben», hans bok framför alla
andra och därtill i förlagets egen upplaga.
Han köper den för sina sista slantar.
»Bakom ordens kolonner, bakom själva
begreppens fasta och målmedvetna
dialektiska uppmarsch hörde han pressarnas dova,
snabba rullande där hemma i de stora
tryckerilokalerna. En rastlös, obönhörlig
precision! Organisationens järngrepp! Den
eggande arbetstakten som efter virvlande
trummor! Hela det stora fosterlandet
marscherade tappert genom storm och död.
Hur var det, tänkte han lägga sig efter?
Ville han lämna sin plats i ledet? Aldrig
så länge han hade en droppe blod i sina
ådror!» Så besegrar han med Fichtes
hjälp sin kärlek och sin skräck för krigets
onda principer och anmäler sig åter till
tjänstgöring, »en verklig hjälte, men med
något av trälens gråa armod».
Huvudpersonen i »Befrielse»,
musikdirektör Konrad Bergsten, är också en
segrare, om än på ett annat sätt. Dagen efter
sin första framgång som kompositör går
han ut på en promenad, som råkar föra
honom till hans föräldrars gamla
sommarvilla. Så står han plötsligt ansikte mot
ansikte med sin förskrämda, glädjelösa
barndom, främst dess plågoande och
skräckgestalt, Anton Martini. Vem av oss minns
inte från sina egna pojkår en Anton, en
av dessa starka och fräcka lymlar, som
med barnets och vildens grymhet njuter av
att hetsa och håna, pina och förfölja en
svagare kamrat? Och vem kommer inte
ihåg hur alla de andra kasta sig över hans
offer, drivna av samma instinkt som får
hönsen att hacka vidare på den klenaste
kycklingstackarn, som redan blöder av
huggen från andra hårda näbbar? Men då
Bergsten i tankarna ånyo genomlever det
förflutna, upptäcker han att han äntligen
är fri därifrån och att just hans barndoms
lidande varit det som givit hans konst dess
egenart. Och han mumlar triumferande
till Antons bleknade skugga: »Det blev
ändå musik av dig, din rackare!» —Vad
som starkast fängslar intresset i denna
novell är emellertid knappast handlingen,
utan skildringen av miljön, Ulvsundasjön
med instängt, oljigt vatten kring
badsum-parna och fabriksbryggor och ruckliga
villor längs stränderna. De författare äro lätt
räknade, som återgivit något hörn av
Sverige med samma mästerskap som Siwertz
Stockholms utkanter, helst dem åt
Mälarsidan. »Befrielse» utgör ett exempel härpå
bland många andra.
De två sist nämnda berättelserna falla
ju en smula på sidan om bokens
huvudtema. Men i den avslutande sagan om
»Djami och vatten andarna» upptas detta
på nytt till behandling, fast ur en annan
synpunkt än förut. Djami, fiskaren, som
försvurit sig åt vattnets andar och med
deras njälp svingar sig upp till sultanens
ve-zir, är ensam bland alla människor herre
över det nyckfulla ödet. Han är osårbar
och omöjlig att fånga som det rinnande
vattnet, och inga hinder kunna stå emot
hans mjuka händer, som blott släta över,
jämna ut och vika undan. Men om han
är främmande för lidandet, är han också
främmande för lyckan. Blott han lyssnar
till vattenandarnas viskningar, förstår han
allt — utom »det kämpande ansiktets
hemlighet», passionen, elden, hjärtats jubel och
kval. Att fatta detta blir det enda, han
riktigt åtrår; allt annat är honom i grund
och botten likgiltigt. Och när han ej
lyckas härmed, blir hans egen framgång
honom förhatlig, om än på hans vanliga,
svala och likgiltiga sätt. Under hans
ve-zirat kommer hela landet under
vattenandarnas inflytande. Allt blomstrar som
aldrig förr, men folket är ändå ej lyckligt.
De längta efter förtrycket och olyckorna,
som fordom skänkte livet spänning och
eggande puls. Och då Djami till sist
störtas, kommer ingen till hans hjälp — utom
vattenandarna, som på den stora flodens
böljor nästan mot hans vilja föra bort honom
till det bleka fjärran, varur han en gång
kommit. Med denna fantasirika och
djup-tänkta saga mynnar så boken ut i ett
erkännande av att också de mörka och
olycksbringande makterna behövas för att
livet skall vara ett helt liv, värdigt hela
och mänskliga människor.
»Ställverket» är knappast ett av
Siwertz’ märkligare arbeten. Men om en
författare efter ett kraftprov sådant som
»Selambs» känner behov av att vila litet
på sina lagrar, så är detta både
välförtjänt och lätt begripligt. Och vad Siwertz
skriver är alltid så genomgående präglat
av intellektuell ärlighet och konstnärlig
kultur, att även de bland hans verk, som ej
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
