- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
664

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten S elan de 7’

tillhöra de tyngst vägande, inta en
rangplats inom samtida svensk prosakonst.

Liksom Siwertz tillhör Gustaf
Hellström den författargeneration som
närmast hade att taga upp arvet efter
nittiotalets litterära storhetstid. De likna också
varandra i fråga om de drag, som
vanligen utmärka litteraturen omedelbart efter
en period av starkt uppsving: stor formell
säkerhet och en viss brist på naiv
omedelbarhet. Hos båda har reflektionen tagit
överhanden över fantasin. Den halvt
omedvetna reaktionen mot inflytandet från
närmast föregående släktled, som väl i stort
sett överallt betingat den regelbundna
växlingen av realism och romantik och av
klassicitet och modernism, har hos dem
bägge tagit sig uttryck i att de liksom
flertalet av sina jämnåriga delvis gripit
tillbaka till åttiotalets verklighetsskildring.
Även om släkttycket mellan exempelvis
Per Hallström och Siwertz •—- åtminstone
i dennes ungdomsarbeten — är
omisskännligt, så är ju skillnaden mellan den förres
färgrika, ibland överlastade fantasikonst och
den senares sobra saklighet minst lika i
ögonen fallande. Hos Hellström är
realismen ännu starkare utpräglad, något som
säkerligen hänger ihop med att den
iakttagelseförmåga, vilken som bekant bl. a.
gjort honom till en av våra bästa
journalister, givet utgör den förnämsta
beståndsdelen i hans andliga utrustning.

Hellströms hela läggning, hans böjelse
för detaljerad verklighetsskildring och
minutiös själsanalys liksom hans
jämförelsevis svagt utvecklade fabuleringslust, tycks
predestinera honom för berättelser av mer
eller mindre autobiografiskt innehåll. När
han nu i »Dagdrömmar» givit oss en roman
av detta slag, är denna också åtminstone
i mitt tycke ej endast den givet bästa av
fjolårets prosaböcker, utan även den
förnämsta inom hans egen produktion.
»Dagdrömmar» äger visserligen varken det
överväldigande temperamentet hos
»Tjänstekvinnans son» eller den osvikliga artistiska
träffsäkerheten hos »Martin Bircks
ungdom». Men denna teckning av en pojkes
världsbild i dess växlande utvecklingsfaser
är i stället så absolut vederhäftig, så
slående riktig, att den redan härigenom får
ett bestående värde som document humain.
Man kommer ovillkorligen att tänka på

Kierkegaards ord om att en människa
endast behöver ärligt och utan bitankar
skriva ned det hon upplevat för att visa
sig som en betydande filosof. En hel
kulturell miljö, den lilla svenska
garnisonsstaden, och ett helt kulturskede, åttio- och
nittiotalet med dess kvarlevor från gamla
tiders patriarkaliska ståndssamhälle, där
den tongivande klassen bestod av militär
och ämbetsmän, dess begynnande
klasskamp och dess yrvakna naturvetenskapliga
och litterära intressen, avspeglas i
krönikan om Stellan Petreus’ barndom.
Historien om den synnerligen ungdomliga
klubben »Svenska hjältar och riddersmän», d. ä.
söner och döttrar till stadens officerare och
adelsmän, som under trycket av tidens
kapitalistiska tendenser måste foga till sitt
namn orden »eller sju rum och kök»,
angivande den ekonomiska standard hos
fäderna, vilken i brist på anor berättigade
till inträde, är inte bara en lustig och väl
berättad barnanekdot, utan också en
dråplig illustration till satsen att som de gamla
sjunga, pipa de unga. Och den episod,
då Stellan av »rabulisterna», d. v. s.
folkskolegrabbarna i huset bredvid, för
karameller och wienerbröd köper sig tillstånd
att trots sin ohjälpliga överklassbörd få
delta i »demstrationen» den första maj,
kunde med några lätta retuscher
förvandlas till otaliga radikala idealisters
tragikomiska saga.

Trots denna ironiska dubbelmening hos
de flesta av bokens händelser upphör
Stellan och hans kamrater inte för ett
ögonblick att vara barn. Eljest likna de
uppträdande i barndomsskildringar alltför ofta
djuren i en sedelärande fabel; författarens
fullvuxna levnadsvisdom talar så
uteslutande ur deras mun, att det är lika svårt
att tro dem vara sju år som att tänka sig
Aisopos’ lejon eller åsnor gå på fyra ben.
Hellström har däremot på ett
utomordentligt sätt lyckats fasthålla färgen och
proportionerna hos den värld, vari barnen
leva, och det han berättar är just vad en
pojke själv fäster sig vid och kommer ihåg
och inte i främsta rummet vad en vuxen
skulle lägga märke till. Att anföra några
exempel vore överflödigt, då detta gäller
så gott som alla bokens episoder,
åtminstone i dess första och i mitt tycke
starkaste del.

Stellan Petreus är, som sagt, först och

664

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free