Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R.
G.
Strömberg
förbi vid varje timme på dygnet, utgöra
en lika månghundraårig och lika
väsentlig ingrediens som de gamla träden, de
vittrade mansardhusen och den i djupet
kluckande floden, detta landskap, med
synranden i öster begränsad av
Notre-Dame och i väster av Napoleons
triumfbåge, som Anatole France i ett
inspirerat ögonblick förklarat vara det
vackraste i världen. Rätten att själv kallas
den siste store litteräre parisaren har
heller ingen bestritt honom. Annars finns
det inte mycket som man ej ifrågasatt
hos denne man, från begåvningens halt
och bildningens djup till förmågan att
ledigt uttrycka sig på sitt modersmål,
när man icke med hans senaste franska
exeget placerat Sylvestre Bonnard i rang
med Platon och Bibeln, Thomas av
Aquino och Racine —■ allt i ett enda
andedrag.
Det är således tydligt, att abbé
Coig-nard varit en riskabel bekantskap för
mången man med outvecklat balanssinne,
och att en och annan Jacques
Tourne-broche omfattat hans lära med en
trosvisshet, för vilken dess första bud just
varnar. Det mänskliga förnuftets väg är
varken den rakaste eller den bredaste,
och den leder lika litet som andra
farbara vägar till tusenårsriket, det har
Anatole France ofta inskärpt hos sina
läsare. Men den leder åtminstone en bit
i rätt riktning, och han har försökt att
göra denna bit lockande och inbjudande.
Dock — och detta är också en av abbé
Coignards lärdomar, kanske den mest
centrala i hans förkunnelse och därför
vanligen förbisedd — »för att vara
människorna till verklig nytta måste man
slutligen kasta förnuftet över bord som
en överflödig barlast och svinga sig upp
på entusiasmens vingar. Om man bara
resonerar, kommer man ingen vart, höjer
man sig aldrig till flykt». Samma sats
upprepar Anatole France, med andra
ord, i ett av sina sista arbeten,
revolutionsromanen Les Dienx ont soif. Det
är en lärjunge av Epikuros och Lucretius,
en sann upplysningsfilosof, som i bidan
på att giljotinen skall göra sitt verk
fäller detta visa yttrande: »Jag älskar
Förnuftet, men icke till fanatism.
Förnuftet leder oss och upplyser oss; när
vi ha förvandlat det till en gudom,
förblindar det oss och driver oss att begå
brottsliga gärningar.»
När man behandlar och betraktar
Anatole France som en cynisk
rationalist, utan sinne för de mänskliga
känslornas charm och illusionernas betydelse,
gör man honom alltså orätt. Det är för
övrigt inte bara i svenska — och tyska
— dödsrunor sådan orätt begåtts. Aven
i Frankrike har man på många håll,
särskilt bland den ungdom, som
världskriget brådmognat och som av sina
diktare blott begär en fana att svära
trohet, ett lösenord att omfatta som dogm,
en fetisch vilken som helst, religiös eller
nationell, att tillbedja, gått till storms
mot »patriarken på La Béchellerie» —
liksom de unga rousseauanerna på sin
tid, kanske med mera skäl, ansågo sig
bekämpa Antikrist i »patriarken på
Fer-ney». Den gamle spefågeln Voltaire slog
i alla fall, även han, ett och annat
ärligt slag »för sanning, rätt och vett .
Men sådana obekväma imponderabilia
äro för närvarande icke på modet.
Anatole France, försäkras det, har icke haft
något inflytande på den samtida
litteraturen. Hans visdom är »föråldrad»,
liksom hela den människotyp han tillhör.
»Or, M. France s’est rendu proche de
nous par la bassesse de son imagination,
la franchise de son ignorance, et
1’élé-gance de son vide.» Jag nänns icke
översätta denna förtjusande tirad av en ung
fransk kritiker, Bernard Fay, som trots
allt nog får räknas som ett verkligt ljus
bland »ljusets fiender» i. en tid, vars fula
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
