Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anatole France
uppsyn osökt bringar det ena
Kellgrencitatet efter det andra på tungan.
Felet med Anatole France var
egentligen, att han icke i något avseende var
vriden. Han älskade och övade andens
idrotter utan att göra sig någon
överdriven föreställning om den syndiga
naturen av köttets njutningar. Han fann
icke tillvarons mening uttryckt i ett
brutalt antingen-eller utan i ett humant
både-och. Han hade personlig
erfarenhet av ett trasigt äktenskap utan att
känna någon frestelse att därpå bygga
upp en ny livsåskådning och nolens
volens söka trumfa denna i sina
medmänniskor. Han var, kort sagt, intet geni
av en Tolstojs, en Ibsens, en Strindbergs
typ. Men han var otvivelaktigt ett geni,
såvitt man med genial begåvning icke,
såsom bruket varit sedan Rousseaus
dagar, ovillkorligen förbinder en extremt
förlängd pubertet, utan däri också låter
innefattas förmågan att ge uttryck åt en
mognad visdom, det själens harmoniska
jämviktstillstånd, som utmärker den
klassiska människotypen. Det är utifrån en
sådan synpunkt som Jules Lemaitre
betraktat Anatole France, när han i hans
verk velat återfinna »le dernier état
d’e-sprit, le pius récent état de conscience
oü 1’humanité soit parvenue — le
pro-duit extreme et très pur de la seule
tradition grecque et latine». Oscar
Levertin uttryckte sig icke mycket annorlunda,
när han talade om Anatole France —
på svenska. I våra dagar synes
emellertid förmånen av att genom bok efter
bok »vara i samspråk med en av
världens intelligentaste män» om alla denna
världs brännande problem skattas mindre
högt, och älskarna av den »idéernas
soliga och lätta druckenhet», som Levertin
tillskrev Anatole France, ha blivit färre.
Under de sista tio åren, eller sedan
1914, har som bekant civilisationen gått
framåt med stormsteg; ej underligt, att
Anatole France blivit efter, och att hans
visdom känts föråldrad. Den nya tiden
krävde profeter och inte filosofer,
trosvissa agitatorer och inte skeptiska
betraktare. Med kringsynt mänsklighet och
sokratisk ironi var man icke hjälpt, blev
bara störd och förvirrad i det med
kulsprutans argument företrädesvis bedrivna,
intensiva världsförbättrandet. Den gamle
Anatole France gjorde ett tafatt försök
att lägga sig till med en fix idé och att
tala tungomål med sina samtida. Men
vilket tungomål? leke passade det i den
kakofoniska konsert av oartikulerade
naturljud, som representerade det
internationella tankeutbytet efter det stora
kriget. Detta tal förblev ju lika klart, lika
klassiskt finslipat och avrundat som förr
i världen, bevarade en så utpräglad doft
och smak av den friska syrliga aromen
från Epikuri trädgårdsprodukter, att man
förargad vände ryggen till och lämnade
den gamle diktaren i fred bland hans
minnen.
* * *
Anatole Frances barndom och
ynglingaålder, så som han skildrat denna
tid i sina många memoarböcker (Le livre
de mon ami, Pierre Nozière, Le petit
Pierre, La vie en fleur), har icke så litet
av legendens stämning över sig. Dessa
memoarböcker rymma ingenting av en
Augustinus’, en Rousseaus, en
Strindbergs kvalfulla självrannsakan. Deras
konstfulla vävnad av dikt och sanning,
reflexion och anekdot, bringa helt andra
namn i minnet, kanske i första hand
Renans av den varsammaste ironi
genomskimrade minnesbilder från lyckliga
uppväxtår, men också den »gudomlige
Goethes. Man behöver bara läsa den
milt humorinsprängda skildringen av de
dramatiska omständigheterna, inclusive
de märkliga himlatecknen, vid auktors
födelse för att skymta det berömda tyska
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
