Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leda. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leda
gripits av ämnet. Bland svenska Ledor äro
Masreliez’ teckning, Schonbergs litografi
och G. Magnussons lustiga målning i mitt
tycke de bästa.
Ser man med tillfredsställelse den stora
mängd fakta, som den flitige forskaren
samlat, så står man i stället ofta något
spörjande mot den konstnärliga
värdesättning författaren kommer med, särskilt då
fråga är om de franska akademikernas
framställning av Ledamotivet under
1800-talets senare hälft, en grupp som man skulle
kunna kalla representanterna för »le nu
au Salon». De ha ofta, dessa akademiska
Ledor, en tamhet och en torrhet och en
sorts sötaktighet av obehaglig verkan. Att
författaren, sedan han kommit med ett av
de hemskaste förslag jag någonsin hört,
önskan att Zorn och Liljefors gjort en
Leda tillsammans, har några hårda ord
om den i mitt tycke mäktigaste Leda efter
renässansen, nämligen Kai Nielsens, gör
att man kanske skulle tro honom vara
konsthistorisk fackman eller
konstnärskollega, ty så orättvisa bruka sällan vanliga
konstälskare vara.
Då icke särskilt konstbildade gå genom
Louvren eller "Uffizierna, hör man ofta en
suck: »Gud så många madonnor!» Man
skulle kunna tänka, att någon icke
särskilt sensuellt anlagd göteborgare efter
genomläsandet av boken kunde muttra: »Leda
till leda!» Att en person som Leda, vilken
i en låt vara tillfällig förbindelse med Zevs
fått halvgudar till barn, hyllas med de
allra devotaste artigheter, förstår man av
sig själv. Men ej sällan få de ord
författaren ägnar den spartanska konungadottern
något av alltför ofta sagda komplimanger.
Hur allt beror på den anda, i vilken
det ses och i vilken det säges, det märker
man, då man jämför dessa Ledabilder,
räckande från sfärer, där heliga
världs-uppkomstförklaringar taga gestalt, till
parisiska kokottfantasier. Även inom dessa
senare finnas nyanser mellan frisk
uppsluppenhet och kvalmighet. Man måste döma
även Ledaframställningar efter den anda,
i vilken de äro gjorda. Detta gäller även
det tekniska utförandet. Jag är ingen
entusiast för modernisterna, men vill gärna
försöka förstå vad expressionisterna vilja
ernå genom sin sorts stilisering, avsiktliga
deformering och dylikt. Äro de ej i alla
fall mindre farliga än till och med milda
anarkister? Det finnes något av
naturalistisk ortodoxism i författarens angrepp på
de nyaste konstriktningarna.
Med stort nöje har jag emellertid både
sett igenom och läst igenom boken, icke
utan häpnad att Axel Klinckowström, denne
specialist på späckhuggare, taxar och
groddjurens äggbefruktning, eljes så fjärran från
rent religiösa och rent konstnärliga
spörsmål, kunnat så ingående skildra den
mytologiska kärlekshistorien, som i årtusenden
än allvarligt, än gycklande behandlats,
ibland av världens allra mäktigaste andar.
Leda med svanen. Bronsrelief av Achille V alois.
Å Medici-fontänen i Lu xemboiirg-p ar ken, Paris.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
