Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konstnärsliv i Stockholm. Ungdomsminnen av Anna Cramér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärsliv i St o ekholm
Danska drottningen Kristina befrias av Sten Sture d. ä. ur
sitt fängelse. Pris ämne sm ålning av Carl Larsson. 1876.
saknad blev han, och aldrig fylldes hans
plats så, som han hade gjort det: han
hade intresserat icke blott den
akademiska ungdomen, utan en stor del av
Stockholms publik; till och med sådana
personer, som eljest bra litet haft övrigt
för konstintresse, hade samlats för att
värmas av hans föredrag. Jag säger
värmas, ty som han fattade konsten, var
den en mänsklighetens hj ärtesak, en
livssak, ett stöd i fröjd och i smärta.
Vid den festen sågo vi för första
gången en representativ samling
konstnärer. Jag minns, förutom många äldre,
Hellqvist, Larsson, Josephson och flera
andra. Josephson var den som längre
fram i tiden skulle bli den kanske mest
offervillige kämpen i »Opponenternas»
strid mot Akademien. Det blev han som
åtog sig att från Paris resa hem för att
å allas vägnar framslunga den ödesdigra
handsken. Nu var hans utseende ännu
mycket ungt, med röda, fylliga kinder
och ett jovialiskt drag; han påminde om
en saftig orange eller druvklase. Dock
ägde blicken ur de stora, sydländskt
sköna ögonen redan ett särskilt
vemodsdjup.
Vid första arbetsårets avslutning
mottog Carl Larsson kungliga medaljen för sin
prisämnesmålning »Danska drottningen
Kristina befrias av Sten Sture d. ä. ur
sitt fängelse i Vadstena». Jag minns
honom dagen förut, där han stod i
högtidssalen med en jättestor palett i handen
framför sin tavla, ditsättande ännu ett
par vältaliga klatschar —• ty på den tiden
skattade Carl Larsson åt det klatschiga
— vändande sig om till oss med sitt
strålande ehuru så föga sköna ansikte,
under det en flod av munter vältalighet
strömmade från hans läppar ■ — jag
minns hur han till sist utropade de
karakteristiska orden: »Ja ett människoliv
förslår ej för att måla allt det jag skulle
vilja måla!» Samma år fick även en annan
ung man medaljen, Edvard Brambeck,
skulptör; jag vill minnas att han gjort
»Eva sörjande vid Abels lik». Vackert
var att se, när han med lågande blickar
gick fram till de akademiska fädernas
gröna bord med Gustav III:s bild över,
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
