Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W l ady s laiv Rey mont
revolutionen förvandlat även Polen till
en enda stor brandhärd. Man skulle
väntat ett kraftigt genljud av tidens
väldiga händelser även i Lipces liv —
och överraskas av att finna, hur de
politiska och sociala idéer, som eljest
satte landet i låga, lämnat Reymonts by
nästan oberörd. Det låter sig inte
förneka, att författaren alltför mycket
isolerat Lipce från tidens buller — för att
på denna punkt kunna uppfatta
Reymonts byskildring såsom autentisk måste
man hänföra den till ett betydligt
tidigare skede än 1900-talets första år. Det
är ju också på sin barndoms minnen
Reymont bygger sitt verk — hur Lipces
fysionomi förändrats sedan dess, därom
ger romanen icke besked.
Så finner man då i »Bönderna»
endast de första symtomen på den
jäsning, som sedan skulle komma att
genomsyra allas sinnen. Man får bevittna
ett par av dessa spontana, planlösa och
naiva bonderesningar, som voro typiska
för den polska, liksom också för den
ryska, revolutionsrörelsen i dess
begynnelseskede. I båda fallen är det en
konflikt med godsägaren som ger
anledningen — en förkänning av den
tid då, alltifrån det nya seklets början,
böndernas förhållande till herregodset
skulle bli ett ständigt aktuellt
centralkapitel i miljoner tsarbyars liv. Ena
gången gäller det det förut omtalade
skogsintermezzot, andra gången en
aktion som bönderna sätta i gång då
gods-herrn säljer en del av sin jord till några
tyska kolonister: bönderna gadda sig
samman och jaga en vacker dag de
förmenta inkräktarna från hus och hem.
Den påhälsning av kosackpiskan, som
normalt skulle blivit en oundviklig följd,
uteblir emellertid — kanske på grund
av författarens hänsyn till den ryska
censuren. Även eljest förflyter
böndernas liv i en lycklig — och något osanno-
lik — frihet från friktion med de ryska
myndigheterna. Endast en gång ser man
ett litet stickprov på ryska metoder:
det är då den ryska administrationen,
halvt med våld, halvt genom
överrumpling, prackar på de motspänstiga
bönderna en rysk skola. Men bönderna
resignera — över huvud taget bestå de
sig ännu ej med något politiskt
missnöje eller några politiska idéer. En
politisk agitator uppträder visserligen i
byn, men någon fläkt av revolution för
han icke med sig: det är en
hemlighetsfull tiggare av tolstojansk typ, som
inskränker sig till att för bönderna berätta
om Polens ärorika förflutna och att med
halvt religiöst tonfall predika om
sanningens och rättvisans stora stundande
seger här på jorden. Och även om hans
ord, till vilka bönderna gärna lyssna,
kanske luckra upp marken för en
blivande, mera direkt på saken gående
politisk och social agitation, så förefaller
dock Lipce ännu erbjuda en mycket
otacksam jordmån för dylika läror.
Det är andra ting som ännu dominera
böndernas tanke- och idévärld.
Agitatorn lägger, som nämndes, sin
propaganda halvt religiöst, och däri gör han
klokt. En stark religiositet är nämligen
ett gemensamt drag för alla Lipces
bönder; katolicismen med dess dogmer,
dess ceremonier, dess föreställningssfär
håller alla själar i sitt fasta grepp.
»Lovad vare Jesus Kristus i tid och
evighet»; med denna polska hälsning
börjar romanen; den slutar med den
kringströvande tiggarens ord: »Förbliven
med Gud, älskade människor!» — från
romanens första sida till dess sista
förnimmer man oavbrutet den religiösa
underström, som går genom bondens
hela liv. Med skrupulös noggrannhet
iakttas alla religiösa bruk; man fordrar
till och med av hundarna, att de skola
låta bli att dricka blod i fastan. Arets
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
