Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En leveringe n
sedan stod i en tät skara, än på det
ena benet och än på det andra, och
samtalade med andra unga män om
huru man skulle gripa sig an när man
ville göra sin lycka. Den plats, där man
erövrade berömmelse genom diktverk,
var kaffehuset. Här satt man hela
eftermiddagen, drack en halv kopp kaffe och
dryftade efterbildningen av klassikerna
och hur man skulle komma ifrån den.
Florio hade redan under en hel
månad besökt hovet och kaffehuset utan
annat resultat än att den dukat, som
hans fader givit honom med på resan,
hade smält samman till en real; men
då gjorde han en bekantskap, som blev
av avgörande betydelse för honom.
En ung man i hans egen ålder slog
sig ned vid hans bord med ett
missbelåtet uttryck i sitt ansikte. Han slängde
sin bredbrättade, fjäderprydda hatt på
stolen bredvid sig, for med fingrarna
genom de sirliga lockarna, beställde med
hög röst en hel kopp kaffe hos
uppassaren och satt sedan med huvudet stött
i handen, svårmodig och suckande, med
ögonen stelt fästade på bordets
marmorplatta. Han talade i avbrutna satser för
sig själv: »Rim! Inte ett enda hittar jag.
Varför verser för resten! När man har
något förnuftigt att säga, går det lika
bra på prosa också!»
Här kunde Florio ej avhålla sig från
att på ett hövligt sätt göra invändningar.
I väl formade meningar förklarade han
för den unge herrn, sedan han bett om
ursäkt för, att han blandade sig i hans
angelägenheter, att en dikt vore något
helt annat än en rad prosasatser, i det
man till exempel kunde säga i verser det
som vore alldeles omöjligt att uttrycka
på prosa och omvänt. Med välbehag
utbredde han sig vidare över dessa
tankar och talade, medan den andre halvt
lyssnade till honom, ända tills denne
slutligen avbröt honom och frågade:
»Förlåt, min herre, ert tal är så
sakkunnigt och övertygande att jag är
säker på att jag i er ser en diktkonstens
mästare framför mig. Ar det så, eller
misstager jag mig?» Florio rodnade och
sade: »En lärling, en ung gesäll allra
högst» — men han kunde ej fortsätta
sin mening till slut, ty den andre sprang
upp från stolen, omfamnade honom
häftigt och ropade: »Ni är min man! Ni
måste hjälpa mig; jag ser på er att ni
också måste ha hjälp; det kan jag ge
er, ty jag är förmögen; vi måste slå oss
tillsamman!»
Det visade sig, att den unge herrn
— han hette Calisto — hade mycket
rika föräldrar, som uppfyllde alla hans
önskningar, och att han var förälskad
i en ung dam vid namn Lucrezia, enda
dottern till likaledes rika föräldrar, en
underbar skönhet, en dygd utan tadel,
och en själ — här suckade Calisto; ja
hon hade en själ utan like; och häri
låg det just; hon diktade som en ängel;
och hon fordrade att han också skulle
dikta.
Bådas föräldrar voro med om att
Calisto och Lucrezia skulle bli ett par.
Calisto visste alldeles säkert att
Lucrezia icke älskade någon annan. Men
älskade hon honom, Calisto? Där fanns
tvivlet, det brännande tvivlet.
Han visade Florio sin hatt. Hatten
var av ljusgrå sammet. Han lät honom
draga plymen genom handen. leke sant?
En plym! Det fanns icke mer än en
man i Madrid, hos vilken man kunde
finna en sådan plym, och då måste man
ändå vara en god kund för att få den;
mannen hade sina förbindelser i
Marocko, där marknaden för strutsfjädrar
är. Kan man låta en sådan plym bli
våt? Det kan man dock icke!
Visserligen kan den krusas på nytt, men
skönheten är borta, varenda människa ser
att det är en uppkrusad plym. Alltså,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
