Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Ernst
Calisto promenerar i går med Lucrezia
i Prado, föräldrarna gå i förväg, det
kommer en lätt regnskur, och Calisto
tar hatten under kappan. Lucrezia
säger: »Du älskar mig och kan ändå tänka
på din hatt?» »Ja», svarar han, »jag
älskar dig och jag tänker ändå på min
hatt.» Skuren är förbi på ett ögonblick,
Calisto sätter åter på sig hatten, och
Lucrezia säger: »Nu måste du
åtminstone skriva en dikt om det.» En dikt!
Hur skall man med en gång kunna
skriva dikter? Han har inte sovit på
hela natten!
Vi vilja icke förlora oss i överflödiga
enskildheter. Florio skriver dikten åt
Calisto, han skriver av den vackert på
guldkantat papper och överräcker den
åt den älskade. Lucrezia läser den, hon
ser strålande på honom med sina vackra
ögon och säger: »Calisto! Ar det
möjligt! Kom, jag måste kyssa dig! Jag
har misskänt dig. Jag höll dig för dum.
Du är ju en diktare!» Calisto är något
förlägen, men han fattar sig strax; han
griper Lucrezias hand och trycker på
den en aktningsfull kyss. Då han åter
sammanträffar med Florio, sticker han
handen i fickan och drar fram en real.
Han säger: »Det finns många diktare i
Madrid. Konkurrensen har sänkt priserna.
Vanligen betalar man för en dikt endast
en halv real. Men vi äro vänner. Jag
betalar en hel.»
Under de närmaste veckorna
förtjänade Florio dagligen en real, många
gånger till och med två. Calisto kom
till honom med Lucrezias dikter, och
Florio måste besvara dem på vers.
Florio var sparsam. Han sade till sig själv:
»Vem vet hur länge denna inkomst
fortsätter. Vid hovet kommer man icke så
snabbt framåt som jag trodde. Göra
skulder vill jag icke, jag vill icke kröka
rygg för andra människor; dessutom
skulle ingen heller låna mig någonting. »
Det stod klart för honom att detta
utbyte av kärleksdikter snart måste ta
ett slut. Han hade ju aldrig sett
Lucrezia — men av Calisto berättelser,
av hennes näpna, flickaktiga handstil,
av hennes dikter, som genom tillfälliga
fel mot språk, rytm och rim och
ävenledes genom en viss självständighet i
ortografien hade något ovanligt friskt
och muntert, kunde han skapa sig en
bild: han gjorde sig en bild av henne,
han släppte sig lös med gott samvete,
då ju hans dikter endast kunde vinna
därpå, och förälskade sig dödligt i denna
bild. Han skrev också dikter för egen
räkning. I dem klagade han över sin
sorgliga belägenhet: att han aldrig fick
en blick från hennes ögon, aldrig fick
rikta ett ord till henne, ja, att han
aldrig hade sett henne, och att hon
överhuvud ingenting visste om att han fanns
till; det var som om en flicka gick förbi
en sjö, där vattnet speglade hennes
bild, och en trollkarl befallde bilden i
vattnet att bliva kvar sedan flickan gått
bort, så kom en yngling och även hans
bild speglade sig och blev kvar sedan
han gått, och nu älskade denna ena
stumma bild i vattnet den andra stumma
bilden.
En dag då han, såsom det nu blivit
deras vana, sammanträffade med Calisto
i kaffehuset, märkte han att vännen satt
mitt emot honom sällsynt högtidlig och
tystlåten. »Vad är det med er?», frågade
han. »Skulle min sista dikt ha varit för
djärv, eller — jag vet att ,jag
begagnade ett dåligt rim, som man egentligen
inte får tillåta sig. Men det skedde med
avsikt. Blott på det sättet kunde jag få
fram hela den fulla livssanningen, och
man måste alltid offra den ringare
skönheten för den viktigare.»
Calisto skakade på huvudet. »Dikten
var bra och uttryckte på ett förträffligt
sätt mina känslor. Ni har för resten all-
ioo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
