Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa to l Ernst
Och flickan svarade, varmt tryckande
sig intill honom:
»Mörka skuggor vägen vakta,»
Han fortsatte:
»Tyst du vid mitt hjärta vilar,»
Och hon fullbordade:
»Jag dig smeker ömt och sakta.»
Han undrade icke över att hon kunde
dikten: »Kanske drömmer jag», tänkte
han och kysste flickan på pannan och
på munnen, som i mörkret bjöd sig åt
honom. Hon skrattade: »Så du kan kyssa!
Det har jag aldrig vetat!»
Genom det tysta landskapet jagade
vagnen; grodor kväkte, en näktergal
snyftade. Månen steg högt, och träden
kastade sneda skuggor över vägen.
Flickan drog gardinerna för vagnens fönster.
»I mörkret vill jag drömma», sade hon,
»jag känner dig intill mig och känner
hur din arm håller mig fast. Minns du
hur du brukade kyssa mig på handen?
Om jag inte hade fått din undersköna
första dikt, så skulle jag ju ha trott att
du var dum. Ack, jag är dig ju inte alis
värdig. Men jag älskar dig. Allt
skänker jag dig. Allt skall du få, du är nu
en sådan människa — det skulle jag
aldrig ha kunnat säga dig förut, då blev
jag alltid stum när du var hos mig; det
var bara när jag läste dina verser som
jag var din; och nu ligger jag i dina
armar och är din, nu känner jag det också
när jag är hos dig.»
Vagnen jagade framåt. Prat, skratt,
kyssar. Ett plötsligt ryck, hästarna
stannade, ljussken genom gardinerna,
vagnsdörren öppnades. »Fort på med slöjan»,
sade hon och svepte den om sig, hon
gömde ansiktet vid hans bröst. En
värdshusvärd stod vid vagnen, bugade sig
många gånger: »Allt är färdigt förderas
högvälborenheter, deras högvälborenheter
skola kunna berömma mitt hus.»
Florio tog flickan på armen, hon lät
viljelös bära sig och dolde ansiktet mot
hans axel. Han steg med sin börda ur
vagnen, följde värden in i huset, uppför
trappan, in i det upplysta rummet.
Värden visade på bordet: »Allt vad ers
excellens har befallt. Kalla rätter. Ers
excellens förstår saken. Om man måste
hålla steken varm i timtal sedan den
blivit färdig, så hjälper ingen kokkonst
i världen. Men hur många gäster förstå
det? Man ringer, och så fordrar man att
allt ska stå färdigt med detsamma–».
Florio föll den pratsamme mannen i
talet: »Damen är mycket trött, som ni
ser —».
»Ja visst, ja visst, jag ber tusen gånger
om ursäkt», sade värden och gick
baklänges mot dörren, öppnade den och
drog sig ut. »Om något vidare önskas,
är klockan där, jag kommer flygande.
Och mycken aptit! En sådan sen resa!»
Därmed stängde han dörren efter sig.
Han öppnade den genast än en gång
och sade: »Alltså som sagt var, där är
ringklockan, om något önskas.» Därmed
försvann han på allvar.
Florio hade ställt ned flickan på
golvet. Hon lindade av sig slöjan. Till
hälften hade hon befriat sig från den, då
hon kom att se på Florios ansikte. Hon
stod förlamad, stirrande på honom: »Vem
är detta?» Plötsligt började hon skratta
högt och hysteriskt: »Jag har låtit
enlevera mig av en främling!» Hon störtade
sig över honom, fattade tag i hans röck
och frågade: »Vem är ni? Jag ringer.
Säg mig genast vem ni är och vad ni
vill mig!»
Båda dessa saker voro inte så lätta att
klargöra. Aktningsfullt ledde han henne
till en stol; hon märkte att hon
ingenting hade att frukta och satte sig. Han
gick av och an i rummet; han måste
först reda ut för sig själv vad och hur
han skulle svara.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
