Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En leveringe n
tid träffat den riktiga tonen och jag är
nöjd med er. Om jag är tystlåten, så
har det sin grund däri att många
tankar bestorma mig. Vi komma icke att
se varandra på en tid. Det är möjligt
att jag längre fram åter måste be om
er vänskap. Jag skall betala er halva
kopp kaffe. Er adress känner jag, men
kanske träffar jag er igen här vid den
sedvanliga timmen, om det skulle vara
nödvändigt.» Han steg upp, skakade
Florios hand, gick till kassan och
betalade.
»Där ha vi det nu», sade Florio för
sig själv. »Den sista dikten har
naturligtvis icke behagat honom. På sådana
tillfälliga inkomster kan man icke inrätta
sitt liv. Nåja, ännu har jag nog att leva
av en månad, man får under tiden
försöka finna något annat.»
På kvällen gick han genom gatorna.
tDet blev mörkt, gatorna tömdes; vid
ett hörn mötte han en ung herre med
några musikanter,: som skulle ge en
serenad. Han tänkte på Lucrezia, hon
bodde säkert vid en av dessa förnäma
gator. Natten var ännu månlös.
Emellanåt hörde han viskningar, en ung man
stod väl utanför ett fönster och talade
genom det smidda gallret med sin
älskade, vilkens föräldrar under tiden lugnt
sovo i sin kammare.
Hans övergivenhet tyngde hans hjärta
i den mörka tysta natten, han tänkte på
att han nu icke längre skulle växla dikter
med Lucrezia, han tänkte på sitt hårda
ensamma läger. Ord, verser och rim
fogade sig samman; han lutade sig mot
en husvägg intill ett utspringande
fönstergaller och började prövande viska
fram de halvfärdiga verserna för sig
själv, medan han med vänstra handens
fingrar markerade rytmen.
Då hörde han alldeles intill sitt öra
från fönstret ett lätt »Pst! Pst!» Han
for upp och frågade: »Vem är där?» —
i
»Det är jag», svarades det. »Tyst, tyst!
Vänta ett ögonblick, jag har nyckeln
här och .kommer genast ut.»
Florio insåg naturligtvis att man tog
honom för någon annan. Men vad skulle
komma att ske? Nu öppnade sig den
tunga porten tyst, genom springan gled
en flicka ut, porten smällde åter i lås.
»Nu har jag låtit nyckeln sitta i på
insidan», sade hon, sedan kastade hon sig
om halsen på Florio och viskade: »Fort
fort», hon tog hans arm och drog
honom bort med sig. »Vart ämnar du ta
vägen? Här är det ju!» sade hon och
drog honom om hörnet. Där syntes en
mörk massa, en vagn förspänd med fyra
hästar. Han öppnade vagnsdörren, lyfte
in flickan och satte sig bredvid henne.
Vagnen skramlade i väg och flög utför
gatan, runt hörn, genom stadsporten,
framåt landsvägen som blixten. Flickan
hängde om Florios hals och skrattade
lågt. »Du kunde inte vänta. En kvart
för tidigt kom du. Det var väl att
vagnen redan var där. Jag hade ju också
redan väntat en stund.»
I sin sista dikt till Lucrezia hade
Florio skildrat en enlevering. Han hade
ju alltid tänkt sig att det egentligen var
han som älskade Lucrezia, som hon
älskade tillbaka, men som föräldrarna icke
ville veta av; nu hade han diktat att de
vid midnatt stämt möte för att fly
tillsammans. Calisto hade vid avskrivandet
icke tänkt så noga på diktens innebörd,
det hade i varje fall icke blivit klart för
honom vad den innehöll, han hade blott
lagt märke till allmänna talesätt om måne,
stjärnor, näktergal och syréndoft.
Halvt berusad av sitt äventyr, med
sin arm kring flickan, vars hjärta
klappade våldsamt invid hans, med hennes
doftande hår tätt under sitt ansikte i den
framsusande vagnen, deklamerade han
första raden i sin dikt:
»Genom natten vagnen ilar,»
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
