Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska r om aner och noveller
Av Algot W erin
AN BÖR INTE LÄSA en bok
som inte är minst ett år
gammal, är en regel som Emerson
uppställde, när han en gång
kåserade över vårt umgänge med böcker.
Det är en praktisk regel. Man vinner
därmed i allmänhet en klarare uppfattning av
en boks värde och slipper i varje fall att
läsa böcker, som inte leva från den ena
julen till den andra. Men det är en regel
som knappt tilltalar författaren eller
förläggaren, och som väl kan gillas men inte
beaktas av recensenten. Den sistnämnde —
han som enligt Strindbergs elaka definition
har »det egendomliga uppdraget att låta
trycka sina tillfälliga meningar orn en bok»
—- måste utan långt betänkande sätta
tänderna i äpplet, med risk att finna det surt
eller boket. Att propagera den Emersonska
satsen kan inte sägas tillhöra hans yrke.
Pä sin höjd kan han ha lov att vända sig
mot en tendens som går rakt däremot, en
som ställer boken i paritet med hattar eller
skor, vilka äro moderna på hösten men
bli förlegade till våren.
Emerson säger förstås också att man,
om tiden är steril och genilös, måste friska
upp sig med böcker av män som kring
sig hade hög atmosfär och vid horisont.
Det är naturligtvis ett råd som tål att
upprepas ibland, men att understryka det i
denna artikel finns det ingen speciell
anledning till. Bland fjolårets svenska vittra
böcker kunde man läsa flera, som alis icke
kommo en att flämtande söka sig till gamla
friska källor. Ett gott klöverblad utgöra
Hans Larsson, Hjalmar Bergman och Birger
Sjöberg. De ge var och en sitt: munterhet
och meditativ ro, visdom och kvickhet och
en smula demonism som tillsats till det
mänskliga och det alltför mänskliga. Där
de uppträda tillsammans kan man inte klaga
på enformighet.
Vi ta först julmånadens överraskning:
Birger Sjöbergs stora tvåbandsroman
Kvartetten som sprängdes. Fridas bok gav ett
intryck av att författarens talang hade rätt
snäva gränser, inom vilka den visserligen
var både originell och perfekt. Genom att
förkroppsliga sig i Fridas sångare, den
poetiskt och filosofiskt begåvade
bokhållaren, gjorde han på sätt och vis saken enkel
för sig; han höll sig i nära grannskap av
den poetiska nollpunkten skulle man kunna
säga, utan att därmed yttra något absolut
värdeomdöme. Att vara naiv och banal
ingick i programmet, det gällde endast att
vara det konstnärligt, med urskillning och
smak. Att lvckas ställa saken så, det
tycktes för Birger Sjöberg ha varit Kolumbi
ägg, det var hans, visserligen blygsamma,
snilledrag. Men så i ali sin enkelhet kvicka
uppfinningar bruka icke upprepas, och på
en variation av denne författares begåvning
vågade man knappt hoppas. Det är därför
hans roman ter sig som en överraskning. I
Fridas bok saknas visserligen inte ypperliga
novellistiska uppslag, såsom skildringarna
av kvartetten »Brödratoner» och av
andra-basen, snickaren Alfred Malmlund, i den
dråpliga sången »Basens sorg». Men det
är skillnad på att lämna antydningar och
på att utföra dem så raskt och mustigt
som nu skett.
Det första som slår en när man
bläddrar i boken och läser kapitelrubriker sådana
som denna: »Tre sätt att söva sig själv
och ett sätt att njuta lantlivets lycka», är
att den ter sig gammaldags. Den handlar
om ting som hände i går, om livet sådant
det leves i dag i en medelstor svensk stad,
men andan kan inte sägas vara modern.
Birger Sjöberg: Kvartetten som sprängdes. Sthlm, Albert Bonnier.
Hjalmar Bergman: Chefen fru Ingeborg. Sthlm, Albert Bonnier.
Hans Larsson: Per Ståstdräng och de andra. Sthlm, Albert Bonnier.
I 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
