Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några reflexioner om den industriella revolutionen och arbetarrörelsen. Med anledning av en bok. Av Fritz Henriksson - Campagnastämning. Av Emil Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den industriella
revolutionen och ar b etarrör e Is en
av de livsbestämmande faktorerna tvingas
till reträtt och anpassning till en mera
normal ordning. Visserligen famla vi,
alltjämt mitt uppe i den industriella
revolutionen, i mörkret, ur stånd att förutse vad
den skall medföra i sitt vidare förlopp,
men ali erfarenhet av gångna tider lär oss,
att det icke finnes några genvägar för den
sunda utvecklingen. Och människan med
radiofon och flygmaskin och maskinkultur
är lyckligtvis i allt väsentligt icke
annorlunda än vad hon var när hennes ingenium
konstruerade den trojanska hästen och
Praxiteles mejslade sin Aphrodite.
CAMPA G N A S T Ä M N I N G
Av EMIL ZILLIACUS
Jag brutit upp från feberhärjad by,
jag gått och strövat timma efter timma,
tills kvällen nådde mig med kylig dimma,
med nattens mörker under molnhöljd sky.
Här stod en borg, här låg en stad, ett rike,
som fordom tävlade med själva Rom —
nej, som i härlighet och rikedom
var vida mer än Tiberstadens like.
Men över tempel, över torg och murar
drog krigets vagn och tidens tunga vält,
och nu är staden blott ett betesfält,
en ändlös slätt, där febergiftet lurar.
På sammetsvingar ljudlöst ugglor lyfta.
En skällas pinglande, ett fjärran skall.
Det dova bruset av ett vattenfall
i murgrönsklädda kalkstensklippors klyfta.
Var är väl ensamheten mera öde,
var vandrar man mer övergivet vill
än på den jord där inga plogars bill
fårat en mark, som tillhör blott de döde?
I kala kronor klagar kvällens vind.
Men plötsligt prasslar det i ekskogssnåren:
ett föl, som följt mig obemärkt i spåren,
sin mjuka mule stryker mot min kind.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
