Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Benrangelsmannen. Av Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENRANGELSMANNEN
A v AXEL LUNDEGÅRD
Kalla det inbillning utan styrsel
eller mardröm i feberyrsel —
redlös var jag, i feber låg jag,
men så sant jag lever såg jag
knäkamraten från skolbänksåren
Göran stå vid min huvudgärd,
onaturligt blek och tärd
som på predikstoln den våren,
han blev präst och då jag såg honom
levande för sista gången.
Skugglik kom han till synes, när sången
tystnat. Den mörka luggen låg honom
djupt i pannan. Kring skuldrorna bar han
kappan. Fullt så skranglig var han
knappast i skolan, den tiden vi gycklade
med honom, tills han skalv som en motor
då vi med vår tjuvpojkshycklade
medkänsla fingrade på hans knotor:
—- Äter du trådvax, Göran? Hur kan en
skräddares son bli så fet och frodig?
Ja, då slogs han. Så pass modig
blev han av skrämseln. Men oftast
rådde jag
på honom, och en gång klådde jag
stackarn. Och på köpet gav
jag honom öknamnet benrangelsmannen,
som han sedan fick behålla, tills han
lades i sin grav.
Varför blev jag så vettlöst rädd
nu då han böjde sig över min bädd?
— Feberdröm eller gyckelbild,
flämtade jag, din blick är mild,
kanske vill du mig väl —
se då in i en människas själ
djupt nog att förstå den!
Ser du den röda tråden,
meningens och motivets —•
evighetens och livets
innersta tanke med oss
fladdrande människobloss?
Ali min tid har längtan bränt mig,
andens heta krav att veta,
ureld, skaparkraft, om du tänt mig
blott för att slockna och försvinna?
Svaret, som alla leta,
ordet som ingen kan finna —
feberns hetta och yra kom mig
nyss att känna det pyra inom mig.
Livets och dödens mening
möttes och brände samman,
medan i underbar förening
skräck och salighet fyllde mitt bröst.
Ordet levde i flamman!
Men det gav ingen tröst.
Tanken sökte förgäves nå det.
Ingen levande kan förstå det.
Sakta tog han min hand i sin,
strök med sitt finger längs vart av
dess ben:
— Benrangelsmannens hand är i din.
Du är bark och jag är gren.
Jag är innerst i allt som har liv.
Kvinnan du famnade som viv
famnade samtidigt jag, som bodde
i dig. Barnen, som du trodde
vara hennes och dina,
äro hennes, dina och mina.
Allt vad du älskat och trott vara ditt,
sanningslidelsen, biktarmodet,
skaparlusten i diktarblodet —
allt var lika mycket mitt!
S3~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
