Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
nes lösmynthet och bristande psykologi rent
av håller på att bli ruinerad. Här, då hon
spelades av Tollie Zellman, förstod man
att hennes make sju och sjuttio resor skulle
förlåta henne.
Vad den lilla embryoniska erotiken, som
förekommer i stycket, beträffar — det är
en ung flicka som enleveras och som tack
vare ett automobiltrick blir förlovad med
en annan —, gör man den reflektionen, att
det ibland litet mattsamma överflödet på
sexualitet, som brukar utmärka franska
farser, i amerikanska farser motsvaras av en
sådan torrhet och okänslighet på
nyssnämnda område, att det blir opassande
det också.
Det gick en ängel hette en pjäs av
Jacques Bousquet och Henri Falk på samma
teater. Varför hette stycket så? En scen
minnes man med verklig tillfredsställelse.
Brigadgeneralen le Gueldic—herr Erik
Berglund var en hetsig brumbjörn och rätt
hårdhänt både mot maka och dotter, för att icke
tala om den darrande »mågstumpen». Herr
Berglund hade fått en förvånande fransk
karaktär över sin general. Så råkar man
honom ute på landet i Bretagne hos hans
moder, gamla Madame le Gueldic, en
imponerande åldrig aristokratdam. Inför henne blir
den rytande och brummande som en liten
ängslig pojke, och han sätter upp en
obetalbar min av slokörat bryderi, när mamman
i kärv ton säger till honom: »Och längre
än till brigadgeneral tycks du inte ha
kommit, min gosse!»
Fru Gull Natorp var precis på rätta
sättet en gammal fru som man krusat under
hela hennes liv, och i Erik Berglund ha
vi fått en komiker av den sort som står
sig genom att icke bråka och åbäka sig
utan skänker åskådaren en stilla glädje
genom en fond av verklig mänsklighet och
människokännedom.
Pierre Chaines lustspel på Vasateatern
hette Hans oäkta dotter. Usch då, ropar
mången snäll liten tant ute i landet, då
hon får höra den titeln. Och det är
naturligtvis i de allra flesta fall bättre att ej ha
några oäkta barn, ehuru den hyggliga M.
Martin-Péquet blev litet långnäst över att
han til syvende og sidst icke hade ett
sådant. Det är med skäl stycket på franska
kallas »L’étrange aventure de Mr.
Martin-Péquet».
En utpressare, Cathabard, spelas av Victor
Lundberg, men hur bra han än är lyser
det sympatiska fram så mycket, att vi ej
kunna tro honom vara en riktig skojare,
bara en riktig skämtare. Cathabard försökte
skrämma pengar ur den fine och rätt
lyckligt gifte M. Martin-Péquet genom att
berätta för honom, att han hade fått reda på
ett oäkta barn, en dotter han haft m ed ett
»förhållande», och antyder möjligheterna av
att kunna »genera» honom med dessa
uppgifter. Till Cathabards förbluffelse blir
Martin-Péquet själaglad och sedan han råkat
den söta unga flickan och avslöjat sig som
far för henne, begär han inte bättre än att få
ta hem henne till sin familj. Monsieur och
Madame brukade då och då förebrå
varandra, att de icke hade några barn. Nu
berättar maken icke utan en viss stolthet,
att han för sin del kan stå till tjänst med
ett. Hans hustru—fröken Olga Andersson
går in på att ta flickan i familjen, men
som hon icke är mer än människa blir
hon rätt belåten, då det visar sig, att
Henriette icke har M. Martin-Péquet till pappa.
För en gångs skull fanns det i ett
lustspel verkliga människor. Man slapp de
vanliga gummigubbarna. Det var en riktigt
rar och naturlig ung flicka herrskapet Péquet
fick i Henriette—fröken Magda Holm. Och
själv var det äkta paret — herr Ragnar
Widestedt och fröken Olga Andersson —
så trevliga och behagliga människor, att
man blev nästan förvånad över hur de hade
kommit in i en fars. Men det var bara
angenäm häpnad som man erfor.
Avery Hopwood, Gröna hissens
författare, har skrivit Vår lilla fru, som var
Vasateaterns stora succés under hösten.
Hjältinnan Mrs. Dodo är flirtens idé. Hon lever
i och av flirt.
Vad är flirt? Det är kärlekens gester och
ord i »passande form» och utan innehåll,
någon sorts erotisk gymnastik eller sport,
under vilken man, som vid annan sport,
kan göra sig illa. Det har spekulerats
mycket över vad ordet kan betyda. Det
engelska verbet flirt lär ej förrän 1777 använts
i sin betydelse kurtisera. Till Frankrike
kom det dryga hundra år senare och
uttalades där icke ined ö-ljud utan med
i-ljud. Ett franskt verb fleureter har enligt
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
