Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
"välkonserverade och välkonverserande
fadern, f. d. excellensen Wallroth, erfara
känslor för den sanna kvinnan fru Charlotte
Lundholm, som med sin för åskådarna
förtjusande kvinnliga logik, med tanke på
makens skilsmässofunderingar då han ville
att två gånger två skulle vara fyra och
inte fem, slängde efter honom: »Men vänta
du, alla är inte lika snälla som jag, och
du får kanske lära dig en gång, att två
gånger två inte bara är fem utan kanske
något ändå värre».
Det är en bra lustig idé att låta den
åtminstone i herr John Brunius’ skepnad
mycket trevlige f. d. excellensen Wallroth
bli förtjust i Lundholms söta men
synnerligen ovederhäftiga maka. Skulle faderns
och dotterns erotiska ansatser fullföljas,
komme fru Lundholm att bli sin f. d. mans
svärmor, en ytterst kritisk belägenhet för
bägge parterna. I allmänhet erfara
åskådarna tillfredsställelse, då bondpojken får
prinsessan. Här känner man sig lättad av
att Dagmar slapp Lundholm. Han var en
av de oläckraste herrar jag råkat och
tycktes, så docent i historia han än var, icke
ha någon aning om kärleksgudinnans
mysterier. Slutet var komiskt enligt
definitionen en spänd förväntans upplösning i intet,
men dessutom psykologiskt riktigt och, som
det heter i matematiken, en elegant
lösning. När de två paren råkades på den
lilla uppländska gästgivargården och då
man såg hönsen genom den öppna dörren
plocka mask i vårsolens glans och fru
Charlotte Lundholm—Pauline Brunius stod och
tittade upp emot himlen, tyckte man det
var litet synd, att icke f. d. statsministern
fick i likhet med lärkorna erfara livets
fullhet.
Jag hoppas, att en så sympatisk herre
som doktor Wallroth blir excellens igen.
John Brunius fick oss att önska det. Hans
dotter Dagmar spelades av fru Stina
Hedberg. Är det orimligt att tycka och tro, att
hon var som hon skulle, då författaren
helt säkert skapat Dagmar Wallroth efter
hennes beläte? Bäst var hon i den första
scenen med fadern, vilket inte hindrar, att
hon redde sig bra också då hon i sista
akten slår upp sin förlovning med den äkta
mannen och skiljer sig från sin fästman —
en fästman som glömmer att kyssas
-—-och låter Lundholm återförena sig med sin
laggifta om ock något glömska maka. Obe-
svärad och oförskräckt, med något så när
bibehållen intuition på det erotiska området,
då det verkligen blir allvar — så är det väl
meningen att den unga flickan 1924 var
och 1925 är. Väl vore, om hon vad det
yttre beträffar också i allmänhet liknade
fru Stina Hedberg.
Det finnes en fransk roman som heter
»Trop beile» och en annan som i
översättning kallas »Olycklig för sin skönhet».
Med adjektiven i maskulinum i stället för
femininum tänkte man, att det skulle kunna
skrivas något liknande om Gösta Ekman.
Men den charm, som han i så hög grad
äger, har han i docenten Lundholm trollat
bort och fått in något av obetalbar
knölig-het. Att herr Gösta Ekman är en utmärkt
skådespelare ha vi ännu en gång fått
bekräftat.
För några år sedan hörde man i en revy
en visa, där orden »Självaste Pauline»
förekommo. Jag tänker ibland på den där
visan, när jag ser och hör fru Pauline
Brunius. Hon lyckades till och med med
sin starka intelligens att få oss att tro på
den delikata fjollan Charlotte och på bägge
av dessa egenskaper, behaget och
fjolligheten. Ett alldeles ogement nöje beredde
mig husföreståndarinnan fru Hejne—fru
Constance Byström. Det levde kvar i henne
något från 1880-talet’ i hållning och sätt.
Hennes viktighet och självbelåtenhet,
hennes stolthet över att precis veta sin
ställning, hennes pedagogiska diktion, allt detta
sammansmälte till en typ man tyckte sig
ha sett. Det ligger en särskild tjusning i
en fulländat utförd biroll. Fru Constance
Byström har gjort åtskilliga sådana; en av
dessa är fru Hejne.
På Komediteatern hade under hösten den
amerikanska farsen Dulcie av George S.
Kaufman och Marc Conelly en stor
framgång.
På cirkus förekommer ofta en clowntyp,
som i Sverige går under namn av Pelle
Jöns. Vid alla möjliga tillfällen hjälper han
till och ställer med sin beskäftiga
hjälpsamhet endast till trassel. Men han går på
lika oförtrutet. Dulcie har likheter med
nämnda personlighet. Det är en elegant
ung fru, som är full av enfald — naivitet
heter det hos en så älsklig person —, som
med amerikansk energi hjälper sin man att
ställa allt till rätta, så att han genom hen-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
