Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
punkten. Med slående karakteristik gjorde
fru Märta Halidén Ulrika Eleonora. För
en 42-årig, icke vacker drottnings olyckliga
kärlek till sin 54-årige make har ingen
teaterpublik och knappast nog andra heller
det allra ringaste medlidande. Men jag
måtte vara av en ädlare natur, ty jag blev
formligen rörd av denna stela åldrande
kvinna med den pressade rösten, som i
stackato man vet icke för vilken gång i
ordningen än bad om, än pockade på litet
vänlighet från maken. Fru Halidén har här
gjort en scenisk och mänsklig skapelse av
hög rang. Svartsjukan och lidandet
kämpade i hjärtat med plikten och stoltheten.
Känslan av hennes konungsliga höghet
tyglade henne. Man tänkte både på den höge
brodern och på framlidne högtsalige fadern,
då Ulrikas pfalziska underläpp darrade.
Herr Eklund har utfört många goda
roller men har i Fredrik gjort sitt
mästerstycke hittills. Där finnes en rikedom av
utmärkta detaljer, hopsmälta till en enhet.
På ett nästan förfärande sätt levde den
kunglige vällustingen för våra ögon. Hans
cyniska självbelåtenhet, hans ängslan för
scener med Hennes Majestät, lumpenheten,
då han försökta blidka Ulrika med den
dyrbara vävnaden och fick henne till
hälften att ta emot den, för att sedan efter ett
mycket svagt motstånd efterkomma Hedvig
Taubes begäran att få just det tygstycket,
sättet att se på den sjuttonåriga flickan
som på en lammkotlett eller en fågelpastej,
hans gamla krigartag, som ibland vaknade,
och hela det belåtna grymtandet över att
alltid kunna få det man vill, allt detta
gjorde skådespelaren så, att de som sett
stycket nu väl veta hur Fredrik I var.
leke ett ögonblick glömde han
genomförandet av den tyska, här ytterst verksamma
brytningen. Den minst lyckade var
Hedvig Taube — fru Alice Eklund,
Riddräkten verkade mot de andras med
berömvärd omsorg förfärdigade historiska
dräkter alldeles för modern. Men i andra
akten, där hon förmodligen kostymerat
sig efter det enda profana porträtt jag
känner av henne — det vanligaste
porträttet avbildar ju henne i jag tror den
abbedissdräkt för det protestantiska klostret
i Quedlinburg, som har fått försonande
hölja några alltför oroliga och lysande
svenska kvinnokroppar —, var hon
åtminstone så förtjusande, att det väl räckte
Fot. Almberg & Preinitz.
Märta Halldèn som Ulrika
Eleonora i Kungens amour.
till. Det torde väl vara mera
författarinnans fel än hennes, att hon föreföll alldeles
för otroligt nonchalant gentemot majestätet.
Det finns visserligen belägg på, hur
1700-talsmonarker med nöje upptagit
oförskämdheter av sina mätresser, men det fick
säkerligen blott inträffa då och då. Frånsett att
det troligen var genom faderlig myndighet
som Hedvig tvangs att ge sig åt konungen,
så skulle hon väl, om hon också varit en
lättsinnig och högfärdig fröken, som ville »att
visst folk skulle få lära sig att vara
hövliga», i alla fall som alldeles ung flicka
gentemot den gamle man, vilken dessutom
var Hans Majestät, själv känt vördnad, ej
bara i knävecken utan i hela kroppen.
Hennes pappa var dock amiral.
Låt vara att Arvid Horn — herr Mathias
Taube var synnerligen missnöjd med
Fredriks amour, men med styckets regi och
Horns nobla gestalt och uppträdande kunde
herr. Mathias Taube vara mycket belåten.
Brita von Horn har ali heder av sin
välgjorda och i hög grad roande pjäs.
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
