Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Vi ha under januari månad fått se Charon
under bra olika aspekter. Först i Tisbe,
då han ville rytande som ett lejon taga
det älskande parets, Pyramus och Tisbe,
själar med sig till underjorden men då
Diana, förmodligen för deras stora kyskhets
skull, räddade dem till livet. Så har han
även förekommit som bartendern Scrubby,
en sorts John Styx, vilken i stillsam
melankoli blickade på det älskande paret Ann
och Henry, då de återvände från
dödsfloden, dels på grund av något frisk luft —
de voro nämligen halvt gasförgiftade —, dels
därför att författaren för deras stora kärleks
skull kanske inte nändes att låta dem dö.
Under senantiken gladde sig de grekiska
kvickhuvudena ej utan skäl åt Lukianos’
roligheter om Charon. Då han på sin färja
över Styx hytter åt och hotar en bråkstake
till skomakare med sin åra, säger denne,
som ville komma med på den redan fulla
färjan: »Jag simmar efter och skulle jag
drunkna gör det intet, ty jag är redan död.»
I Sutton Vanes Till främmande hamn
samlas i barrummet på en stor ångare några
personer, som efter en stund bli förvånade
åt, att de varken sett kapten eller
besättning och åt att de äro så fåtaliga. En
ohygglig stämning griper slutligen dem alla.
De visa sig ha glömt bort, vart de skola
resa, och bartenderns mystiska ord komma
dem att inse sanningen. De äro alla döda
och göra resan på dödsfloden, bävande
för kontrollören på andra stranden. Den
unge drinkaren och slarvstaken Mr. Prior
har god anledning till oro. Hjälpgumman
Mrs. Midget, den förres mor utan att han
vet det, är den som man är minst orolig
för, ty fattigt och idogt folk reda sig alltid,
bara de kommit ifrån jordelivet. Så finner
man där societetsdamen Mrs.
Cliveden-Banks, den apoplektiske affärsmannen Mr.
Lingley —- man vill ej ge en penny för
hans utsikter på andra sidan — och den
hygglige men på sin fattiga församling
något utledsne pastor Duke. De visa alla,
att de också på dödsbåten äro precis
desamma som i livet. Ett älskande par, Ann
och Henry, blanda sig föga med de andra.
De tyckas genom gasförgiftning ha berövat
sig själva livet och fråga varandra ideligen:
»Älskar du mig, älskade» och »Älskar du
mig, älskling», vilket allt besvaras jakande
under krampaktiga omfamningar.
Med verklig spänning väntar man nu
både på scenen och i salongen på
kontrollören. Skall han, tänkte jag, se ut som
Fidias’ Zevsbild i ansiktet, d. v. s. nästan
alldeles likna Jesus av Nasaret, eller skall
han mera påminna om modifikationen
Ra-bindranath Tagore och bära orientalisk
dräkt? Kontrollören utesluter nos; icke en
allra överste kontrollör i så skinande vita
kläder, att solen, som Albert Engström
genialt säger i en dikt, blir hans skugga.
Då visar sig en herre i tropikhjälm och vita
linnekläder, en humoristisk man med en viss
embonpoint. »Goddag, Will», säger han
vänligt till prästen. »Du skall bli präst här
också», och gråtande av glädje över att få
taga igen det försummade och ägna sig helt
åt sitt kall, går prästen i land. Mrs.
Clive-den-Banks skulle få villa och tjänare och
det var ju bra, men hon blev ganska
alte-rerad, då hon hörde, att hon skulle
återförenas med sin make med de strängt
prövande ögonen. Riktigt illa gick det för
bankiren, som — han var född i New-York
och troligen, det antyder namnet, hans
riktiga namn, av tysk extraktion — med
tyskens brutalitet lyfte handen mot själve
kontrollören. Den blev genast förlamad, man
vet ej för hur länge.
Men hur skall det gå för det älskande
paret. De stodo ej på passagerarlistan,
säger kontrollören, och bartendern påpekar,
att de blott voro »halvvägs». Man anar,
att de skola vakna till liv igen. Fönstret i
deras rum i London blir sönderslaget och
den friska luften kommer in.
Det har talats mycket om detta engelska
skådespel. Jag gick dit med en viss
misstro men blev djupt gripen av det snillrika
uppslaget och den enkla, sunda filosofien i
stycket. Det är engelskt i bästa mening.
Praktisk livsvisdom och enkel rättskänsla
förbindes med någon sorts
själavandringslära. Mannen, som misskött sig, får en ny
chance. Vad som fordras är att man skall
göra sin plikt efter bästa förmåga.
Kontrollören är en redbar, välvillig engelsman
med en viss humor.
Det var för Komediteatern en stor heder
att komma med denna mönsterföreställning.
Alla de uppträdande utan undantag voro
bra. Direktören, som spelade den unge
Prior, drinkaren, var kanske icke
tillräckligt förfallen. Men av ohygglig verkan
genom sin ytlighet och hårdhet var
societetsdamen, om man så får kalla denna till de
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
