Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
o
i dem klingar ett troget eko av den
engelska karaktären. Generationer av
engelsmän under mer än två sekel, och
bland dem vår store Mariborough, lärde
sig det mesta av sin engelska historia
ur dessa skådespel.
Det är en vild och laglös tid som
avmålas i dem, och kvinnornas lott är
ohjälpligen hård. De ha i regel endast
ett val. De måste antingen underkasta
sig sina mäns våld eller också möta det
med de vapen naturen kan ha givit dem.
Kvinnans främsta vapen i hårda tider
(kanske i alla tider) är hennes tunga;
och om den sviker, framgår det av dessa
skådespel att hon alltid kan klösas.
Shakespeares medeltidskvinnor tala ofta
om sina naglar (sina »tio budord» kalla
de dem); men fast de ofta hota att klösa,
förefaller det i regel att ha varit onödigt.
Deras tungor äro alldeles tillräckliga.
De mest härdade vilda sällar — alla
utom Richard III — rygga tillbaka
inför deras invektiv liksom för
huggormsbett. Främst i detta släkte av furier står
drottning Margareta, stackars Henrik VI:s
hustru. Då hon närmar sig, tyckas de
flesta bland männen plötsligt erinra sig
att de ha lovat vara på annat håll. Bland
många exempel citerar jag bara två
repliker:
Exeter: Här kommer drottningen med harm
i blicken;
jag stjäl mig bort.
Konungen [hennes man]: Jag också, Exeter.
En fruktansvärd dam! Ej underligt
att de kallade henne »kapten Margareta».
De andra kvinnorna tala om sina naglar,
och det gör hon också, men när
Margareta menar allvar, begagnar hon kniven.
Det var en bister värld både för
kvinnor och barn. I dessa skådespel finns
det flera barn än i några andra som
Shakespeare skrev. De äro förtjusande,
dessa små grevar och prinsar, och de
bli nästan alla mördade. Någon enstaka
gång finner en kvinna det möjligt att
förbliva kvinnlig och ändå få leva, och
det är därför den goda drottning
Constance i Konung Johan dröjer kvar i
vårt minne så full av behag.
Om vi vända oss till Shakespeares
komedier, stiga vi in i en annan värld.
Hur det än må ha gått till på den
historiska skådebanan, här i Arkadiens
land, i romantikens Utopia lägger
mannen ned sina vapen. Det är aldrig någon
fråga om vem som härskar på dessa
latituder: det är Kvinnan, hela tiden
Kvinnan. Jag tror icke att någonsin en
man missunnat dessa strålande hjältinnor,
en Rosalind, en Viola, en Portia, deras
överväldigande framgång. De förtjäna
att vinna och att anvisa mannen hans
plats, ty aldrig ha mera förtrollande,
spirituella, älskvärda, upproriska (och,
låt oss inte glömma det, klartänkta) unga
kvinnor dansat över en scen.
Shakespeares penna tycks röra sig med ett
nytt behag och ny livfullhet så snart
en av dem kommer in; ty det kan ej
nekas, fast han hade aktning för alla
kvinnor och intresserade sig för alla
kvinnor, att det är de unga och vackra
han tycker bäst om. Jag är rädd att
alla män äro lika i fråga om sådant,
tills åldern kommer med åtminstone en
viss grad av resignation.
Jag roar mig ibland med att jämföra
dessa unga kvinnor i komedierna med
de unga män som uppvakta dem, det
vill med andra ord säga deras blivande
äkta män, ty i komedien få vi ju, som
vi alla veta, våra flickor i sista akten.
De äro alla förälskade i varandra, dessa
ungdomar, parvis två och två; fast
flickorna, som rätt och riktigt är, i de
flesta fall dröja med att erkänna det.
Rosalind i Som ni behagar är våldsamt
förälskad i Orlando, Viola i Trettondags-
t78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
