Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
vi böra minnas redan har avvisat alla
anbud, vill han ge sitt eget och Portias
liv. Som om juden brydde sig det ringaste
grand om hur det gick med dem!
Hör nu vad den Shakespearska
kvinnan svarar, just samma unga dam som så
ädelmodigt offras på vänskapens altare,
sdär hon sitter i sin juristförklädnad:
Er fru ej stort er därför skulle tacka,
om här hon varit och ert anbud hört.
Och ändå tänker jag att hon bara
tyckte bättre om honom för det. En så
lojal vän måste säkerligen bli en utmärkt
älskare, och under en fast hand borde
han till och med kunna mogna till en
god äkta man. Men det är Portia, och
icke Bassanio, som för saken igenom
och räddar Antonio från döden.
Och så fortsätter det. I den förträffliga
komedien Mycket väsen for ingenting få
vi män en smula upprättelse. Benedict
kan nästan hålla Beatrice stången. Men
i de nästa två komedierna, de bästa och
mognaste av alla, Trettondagsafton och
Som ni behagar, äro vi åter tillbaka i
det gamla kvinnoöverdådet. Rosalind i
skogen sköter om allting som kommer
i hennes väg och är alla männen
tillsammantagna mer än vuxen.
Denna kvinnliga klartänkthet, som jag
har beskrivit, denna frimodighet att se
sakerna som de äro, denna förmåga att
bestämma vad som bör göras, äro
utmärkande och karakteristiska egenskaper
hös Shakespeares lyckliga kvinnor. Då
de äro ensamma, dessa ungdomar, eller
tillsammans med en vän, smyger ofta
mjukheten fram. Ett slags mattighet
sänker sig över dem, liksom tröttheten hos
en värdinna sedan alla hennes gäster
gått. De komma ihåg att de äro
kvinnor, att deras kvinnohjärtan äro vax, att
Vad man är ämnad till, det får man bli. 1
Ibland, under något enda ögonblick, äro
de helt förkrossade. Men inför andra
sviker dem aldrig deras mod. Ju mer
kärleken eller ångesten svider i deras
hjärtan, dess kvickare bli de. De jubla
rent av över sin egen kraft att vara kalla
och fasta i direkt proportion till styrkan
av sin lidelse och till männens
sentimentalitet. Det har funnits män ■— kritici —
som ogillat dessa Shakespeares hjältinnor
just av denna anledning. Det rådde
fordom en åsikt bland män — och det finns
några överlevande efter vår tids
maskulina skeppsbrott som ännu tro det — att
de flesta kvinnor av naturen äro
sentimentala och av försynen ämnats att söka stöd
hos mannen. Förmodligen hålla alla
kvinnor med Shakespeare. Han gör dem större
ära. Han hembär dem en vacker
komplimang, då han utgår ifrån att en kvinna
kan äga kunskaper, skarpsinne, kvickhet
och mod utan att därför upphöra att vara
helt kvinna och föremål för en mans begär.
I hans idealkvinna ha huvudet och hjärtat
lika stort välde. Bredvid henne är
mannen, i synnerhet om han är förälskad (som
man kan hålla tio mot ett att den stackarn
är), en oberäknelig varelse, bara huvud
det ena ögonblicket, bara hjärta det nästa.
Ty vet, mitt barn, fastän vi oss berömma,
Ar mannens kärlek dock långt mera flyktig,
Ostadig, vacklande och lätt förlorad
An kvinnans är.
Så talar Orsino i Tretto7idagsafton, och
han för Shakespeares talan. Hos kvinnan
endast, tyckes Shakespeare säga — icke
hos alla kvinnor, men hos de bästa —,
skall du finna den fullkomliga harmoni
och jämvikt mellan den mänskliga
naturens olika sidor, som är grundvalen och
första villkoret för ett lyckligt liv.
Det är karakteristikt för de flesta av
Shakespeares unga kvinnor att vi höra
så litet om deras föräldrar; och detta,
är man böjd att säga, är likaledes mycket
Hagbergs övers. Originalet har: »For such as we are made of, such we be.»
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
