Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
rättare sagt: borde en pedagog ha
författat. Slår man till yttermera visso upp
skriften Romantik och kristendom, så
erfar man, att dess auktor under pojkåren
inte tvekade om att han borde bli
botaniker, och ser man efter i matriklarna,
så finner man, att han för närvarande
bekläder en professur i teologisk
encyklopedi vid ett av våra universitet. Man
får aktning för den teologiska
encyklopedien, om den rymmer allt detta
kunskapsstoff.
Lehmann är inte fackinsnörd. Liksom
de flesta danskar en smula okänslig för
Tegnér, är han en beundrare av Geijer
och skulle kunna instämma i hans
berömda hymn till sammanhanget, det
kosteliga, det nödvändiga. Hela hans eget
verk vittnar om detta sammanhang. De
humanistiska disciplinerna anta alltför lätt
formen av en hotellkorridor med
isolerade rum; för honom äro de en
samlingssal med absider.
Han är heller inte partiinsnörd. Han
har varit i för många länder för att ha
hunnit växa in i något parti inom
någotdera, och hans naturliga läggning
predestinerar honom att bli en
upptäcktsresenär, som begagnar sitt pass till att
se, hur landen ligga, och ge goda råd
i förbifarten. Sådana män äro den
offentliga diskussionens salt, och på salt kan
man visserligen inte leva, men heller inte
utan det. Naturligtvis: Edv. Lehmann är
inte någon vilde å tout prix, som vill
hindra folk att ha sin valurna om
höstarna och sin tidning att läsa på sängen.
Kanske har han det själv. Men han
uppger av princip inte sin frihet och
mång-synthet, sina egna opinioner, ja, sin
rättighet att vara utan opinioner, om det
gäller. I sin senaste bok på svenska, den
kvicka och man kan väl säga visa
essaysamlingen Livets gång, begagnar han
tillfället att fälla ett gott ord för en ibland
förkättrad individ: mannen utan mening.
Han citerar Lessings: »Att ha en
mening är mig både för mycket och för
litet». Han anför Kierkegaards: »Därför
— jag ber, jag besvär er vid gudarna:
ingen bjude mig upp, ty jag dansar
inte!»
I en distinktion, som tydligen har
intresserat honom, skiljer Lehmann på två
sorters folk: synpunkternas och
ståndpunkternas. Ståndpunkten: den är ett
»här står jag och kan icke annat»;
synpunkten är den plats, från vilken man
i varje särskilt fall ser mest och bäst.
De alltför fixa ståndpunkterna ha haft
det svårt i dessa onda år, påpekar
Lehmann, »och liksom när Tälje tokar lågo
så tätt i klunga, att ingen av dem kunde
hitta reda på sina egna ben, fick man
fråga till slut: Vem är vem?» Se bara,
fortsätter han: »Den tyska militarismen
realiserar socialdemokratiens
folkhushåll-ningsprogram, och den danska
radikalismen administrerar och kommenderar
så som icke ens Estrup skulle ha vågat».
Bland vapnen tiga icke lagarna, men väl
partierna. »Regeringar av de mest olika
färger sutto vid borden runt om i Europa
— och styrde alla samma kurs.
Partierna tävlade om att komma till makten
i samma land — för att regera på
samma sätt som det parti de störtade. Och
mannen, som hyste en åsikt, måste byta
om den hastigare än han kan byta
kläder, ty vem har råd att byta kläder
i dessa tider?» För att ha en mening,
som är någonting värd, det är
kontentan av Lehmanns resonnemang, måste
man ha en aning om vad som är
meningen med det hela; man måste ha
synpunkter, höjd och oavhängighet. Det är
från dem man använder sina två ögon.
Ty det är ju två vi ha?
Den fria blicken och de öppna
horisonterna karakterisera Edv. Lehmanns
författarskap. Inte ens då han som
journalist skriver om »le jour», kan han låta
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
