Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
försök att fånga hela mänsklighetens
religionsutveckling under en enda,
person-ligt gripen synpunkt; under en levande
synpunkt, ty alla äro vi fångade av
ställets ro eller av vägens tjusning. Allt
andligt liv har känning av de motsatser,
som redan bokens inledning i klara, sköna
ord lägger ut:
»Människans längtan efter att nå en
fast punkt, där hon kan finna kraft, vila,
frälsning.
Och det lika mänskliga behovet:
lösryckning, rörelse, fria banor, andlig
strävan, personlig utveckling.
Människan i vila och människan i
rörelse: det religiösa livets statik och
dynamik.
Prästen och profeten: kamp och
försoning och åter kamp mellan tempelkult
och personlig fromhet, statsrit och
filosofi, kyrka och reformator.»
Det ena är stället, det andra är
vägen, och Lehmann för sin del väljer den
senare. Hans lära är inte en gång för
alla fix och färdig som en matematisk
formel; den lämpar sig efter
omständigheterna liksom skepparen som i solsken
såväl som sjönöd gör sitt bestick. Man
brukar gå en väg för att förr eller senare
komma till något ställe, ty dö på
landsvägen vill ingen. Men så synes
egentligen inte vara Lehmanns mening. Han
väljer det fria livet utan förbehåll. Hans
religiositet är inte en yttre regel, utan
uttrycket för ett inre behov. Han har
inte framställt den i teser, men i form
av en saga, som avslutar hans vackra
bok om Mystik i hedendom och
kristendom. Han berättar två sagor; den ena
är gammal, den andra har han skrivit
själv.
»Det finns en liten österländsk dikt»,
säger han, »om en yngling, som sökte
sin älskade och knackade på hennes dörr
om natten, och då hon frågade vem han
var, svarade han: »Det är jag! — Men
hennes dorr öppnades inte. Då gick han
ut och levde i ensamheten och vände
tillbaka till hennes dörr; och då hon
frågade honom vem han var, svarade
han: Det är du! ■—- Då släppte hon in
honom.
Det är mystikens saga, i korthet
berättad. Dock inte hela sagan; ty det kan
tillfogas något:
Tusen år därefter kom en ensam man
och knackade på guddomens dorr; och
då han blev tillfrågad om vem han var,
svarade han som han nu hade lärt sig att
man skulle svara: Det är du! — Men
dörren öppnades inte. Då gick han ut
och levde i världen och arbetade och
tjänade sin nästa. Och då han kom
tillbaka och knackade på dörren, och då
det frågades vem han var, så svarade
han: Det är jag! Då blev han insläppt.
Ty guddomen hade bytt sinnelag. Han
ville inte längre att hans fromme skulle
vara honom lik; han fordrade endast av
den fromme att han skall vara sig själv.»
Det första är sagan om
gudshängivelsen. Den förutsätter gudstro,
försant-hållande, föreställningen om en objektiv
gudomlig existens.
Det andra är sagan om det
personliga fromhetslivet. Den erfordrar ingen
direkt konfession, ehuru den kan förenas
med en sådan.
Det vore ingen mening i att diskutera
denna art av religiositet, ty det
personliga kan icke diskuteras. Men alla goda
ting äro tre inom sagornas värld, och
man kunde få lust att lägga en ny fabel
till de två, som Lehmann berättar.
Några tiotal år efteråt — ty det går
fortare nu för tiden — kom en tredje
man och knackade på porten till
helgedomen. Man frågade vem han var, och
han svarade då, som han senast hade
lärt sig: »Det är jag!» Men ingen
öppnade, och han försökte om igen: »Det
är du!» Porten förblev emellertid fort-
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
