Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten L inder
Bo Bergmans Arbetare börjar som en
regelrätt proletärdikt, men ter sig till slut som
en allmänmänsklig symbol, och »änden på
visan är snopen». Diktarens tröstlösa
pessimism slår ihjäl hans indignation.
Medan åttiotalslitteraturen var, eller
åtminstone ville vara altruistisk och objektiv,
är därför Bo Bergman en av våra mest
egocentriska diktare. För åttiotalet skulle
dikten endast få vara ett medel i det sociala
reformsträvandets tjänst, t.o.m. för Snoilsky,
Bo Bergman företer en rent romantisk
uppfattning av dikten och diktarkallet som ett
positivt livsvärde. Åtminstone på en punkt,
i En människa, har han även genombrutit
marionettvärldens skrankor, och liksom för
nittiotalet blir det för honom själva det
konstnärliga skapandet och diktens
skönhetsvärde som visar vägen till befrielse.
Det är dock icke på grund av sin
pessimistiska spekulation som Bo Bergmans
dikt kommer att leva; han är mera artist
än tänkare. Själva den konstnärliga
gestaltningen är hos honom någonting primärt.
Därmed sammanhänger, att hans lyrik
merendels är överlägsen hans novellistik. Ty
Bo Bergman är född lyriker. Han äger
»makten som blir melodi». Böök har
någonstädes understrukit den lyriska karaktären
även av hans novellistik. Om man
uppmärksamt läser igenom hans första
novellsamling, skall man också här och där
påträffa flyktiga detaljer, vilka samtidigt i
diktsamlingarna utformats till små lyriska
smycken.
Redan vid sin debut framträdde han i
en fullfärdig, originellt utbildad form. Den
utmärker sig framför allt för sin
genomskinliga klarhet. Han har lärt mycket av
fransk poesi, varom även en del lyriska
översättningar vittna. Hans dikt är av mera
visuell och plastisk än musikalisk karaktär,
och dock har hans vers sin egen
omisskännliga melodi, utan att som mycken
modern lyrik företrädesvis operera med utsökta
eller sökta akustiska effekter. Hans rytm är
omväxlande, livlig och accentuerad, mindre
ofta mjuk och böjlig.
Hans styrka är den med slående
sinnrikhet formade lyriska miniatyren. Han når
ofta sin avsikt blott med ett friskt och
fyndigt valt ord, han har förmågan att
förtäta poemets innebörd i en enda rad, en
träffande bild eller en halvt epigrammatisk
sentens, som ofta gör intryck av att vara
den först undfångna kärna, kring vilken
dikten kristalliserat. Denna hans dikters
förening av stark koncentration och skarp
fasettering gör det lätt förklarligt, att Bo
Bergman för närvarande är vår av
tonsättarna, Stenhammar, Rangström och många
andra, kanske mest omhuldade diktare.
Närmast kan man väl jämföra hans poetiska
teknik med etsningens; i ett knappt format
skapar han med några snabba, en smula
nyckfulla drag en bild, som gör ett helt
levande och rörligt intryck. Givetvis ligger
dock bakom denna skenbara lätthet ett
kärleksfullt och ihärdigt arbete; man
överraskas ofta av att finna någon av hans till
synes mest helstöpta miniatyrer tidigare
offentliggjord i en ej fullfärdig form. »Det
är inte skalden, som skall släppa taget i
dikten, utan dikten som skall släppa taget
i honom. Förr är den inte färdig», är hans
konstnärliga paroll.
Den Bergmanska lyrikens förnämsta
verkningsmedel är dock symboliken. Han
har en förmåga i släkt med Snoilskys att
träffa den uttrycksfulla konkreta symbolen.
Sök att läsa blott i tingen,
alla gömma en symbol,
heter det på ett ställe i Livets ögon. Bo
Bergman är en god iakttagare, men oftast
blir yttervärlden för honom en samling
symboler, till vilka han finner parallellerna
i de egna inre upplevelserna. Ty till dessa
hänför sig i sista hand så gott som ali
hans lyrik. Han lyssnar mera inåt än utåt.
Så mycket artist han än är, är han en
svuren fiende till allt som smakar av 1’art
pour 1’art.
Är det ett stycke kött ur bröstet rivet,
är det ett ord med blod och tårar skrivet,
är det en enda fattig glimt av livet,
i denna tomma grannlåtspoesi,
som gör i snirklar och i snideri?
Jag vill ej ha ett yrke, men en man,
en kvinna, kropp och själ i orden.
Ej ord för ordens skull. Blott det kan slå
sin klo i hjärtat och sin rot i jorden,
som har ett livets frö att bära på.
För honom själv har diktandet varit en
ständigt fortsatt självbekännelse, och denna
bekännelse har en omisskännlig
sanningsprägel. Man får aldrig det intrycket, att
han diktar över diktade känslor. Han har
själv betonat det lyriska skapandets
spontanitet. »Även om man inte har annat för sig,
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
