Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marionetten och människan
liga och bärande grundstämning. Det var
ingalunda i förtvivlan som man kastade de
gamla idealen över bord, och till en början
tycktes man knappast ha någon starkare
känsla av de positivistiska lärornas kyla
och fattigdom. Även för Röda rummets
författare betecknar åttiotalet »återvunnen
Tro, Hopp och Kärlek till liv och
mänskor». Man kände sig nu först ha kommit
på rätt fot med livet och verkligheten;
denna var visserligen i mångt och mycket
bristfällig, men man gav sig i oförskräckt
reformiver i färd med att förbättra den.
Determinismen balanserades av
evolutionstanken. Verkligheten var sig själv nog, och
man kände ingen saknad efter de gamla
idealen. Som det heter om hjälten i en av
de mest typiska åttiotalsböckerna:
»Hädanefter skulle han börja se livet sådant det
var. leke i lögnens förgyllning, icke i något
romantiskt skimmer — nu hade han icke
ett enda ideal. Den tanken kom honom att
känna sig modig och levnadsglad. Få se
nu, om han icke skulle vara man att våga
en dust med framtiden!»
Åttiotalet tvivlade på stort och smått i
livet, men det tvivlade icke på livet självt.
Den levande åttiotalslitteraturens klangbotten
var den starka optimism, som manifesterat
sig i Strindbergs festliga stridshumör eller
kanske renast och vackrast i den
döds-märkta Ernst Ahlgrens okuvliga tro på livet
quand mëme. Dess pessimism var av
moralisk och ej av metafysisk natur.
Mot periodens slut gör sig visserligen
snart nog känslan av andlig förlyftning
märkbar, hänförelsen ebbar undan och
skedet mynnar ut i »lillnaturalism» och
»gråväderstankar». Men den radikalaste
pessimismen sticker här i Sverige fram först
bland livsglädjen och färgglädjen i några
av de tidigaste nittiotalsböckerna —■
Vallfart och Vandringsår, Purpur — på ett sätt,
som vittnade om att kontinuiteten ingalunda
var bruten, och att det nya skedet var en
fortsättning av såväl som en reaktion mot
det gamla. På skilda vägar arbetade sig
senare de ledande nittiotalsförfattarna ut ur
åttiotalspositivismen, och nittiotalsdikten
erövrade nya livsvärden. Men den första,
estetiska befrielsen vanns genom att man
i fullständig misströstan vände sig bort från
samtidsproblemen, sökande sig tillbaka till
saga och myt och ut i landet, där den
naiva livsglädjen ännu levde hos
oreflek-15 — Ord och Bild, j4:c årg.
terade människor. Ett av de heidenstamska
epigrammen uttrycker i några rader hela
det begynnande nittiotalets förutsättningar:
Kom vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.
Själva den litterära tempusförändringen
från samtidsskildring till förfluten och
imaginär tid var sålunda, oavsett dess
konstnärligt så befrämjande verkan, ett
resignationens tecken.
Pessimismen hos Bo Bergmans
generation är en annan än åttiotalets, likaväl som
den unge Maeterlincks pessimism är en
annan än Zolas. För marionettdiktaren är
livet i sig självt fullkomligt värdelöst, en
gåva vida mer på ont än på gott.
Framåtskridandet är en tom illusion —
dockornas lek är lik sig i alla tider — det lönar
sig inte att arbeta för att förbättra
någonting; ödet korsar obevekligt alla planer,
och ödet är alltid ondskeftillt och illvilligt
stämt mot människan. »Vad tjänar det till?»
är den Bo Bergmanska diktens ständigt
upprepade formel, densamma vari Bourget
sammanfattar de franska sekelslutsdiktarnas
pessimism. Just handlingen är det farligaste
av allt, fastän man likafullt drabbas av
ödets slag, om man undviker att handla.
Som författarens alter ego uttrycker det i
Drömmen: »Han begrep överhuvud inte,
hur människorna vågade företaga sig
någonting, som de inte voro alldeles tvungna till,
att handla var ju detsamma som att kasta
en sten utför ett berg: den kunde hamna
i en klyfta, men den kunde också dra med
sig andra stenar, bli en lavin som spred
död och förödelse över dem som man
inte kände och inte ville ont.» Men å
andra sidan: »Den sten, som man inte
ville kasta, därför att man inte visste var
den tog, rullade ur ens fingrar, och en
människa snavade på den och slog hål i
pannan, och så fick man skulden i alla fall.
Absolut taget var handla och icke handla
detsamma.»
Ur en dylik livsåskådning skulle aldrig
kunna växa någon indignationslitteratur.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
