Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och plågans mellanrum utfyllas av
tröttheten och ledan.
Slutsumman av hans livserfarenhet blir
den trötta pessimism, som fått sin symbol
i Marionetternas titeldikt. Människan är en
docka, hennes tankar och handlingar
betydelselösa och löjliga. Livet är ett
narrspel, vars enda vissa är kvalet och pinan.
Ingen undgår ödets slag. Den enda trösten
är, att det dåliga skämtet ändå en gång
måste ta slut. Och det enda man till dess
har att göra är att, när man inte är
alltför trött, skratta åt alltsammans, som i
Ödesvisan:
Nog är det tungt att få
stenar till bröd beständigt,
men det finns de, som leva ändå
och skratta åt allt eländigt.
Korslagda armar.
Ödet förbarmar
sig icke. Ödet vill slå.
Titeldikten i En människa skildrar
människan som en mikrokosm, ett allt och ett
intet, förenande gott och ont, högt och
lågt, förtrampad och pinad av tillvarons
brutalitet och dock mäktig att lyfta sig till
överjordisk fröjd, föraktlig och ändock stor:
Jag är en människa. Så spotta på mig.
Jag är en människa. Se här min famn.
En åtbörd ger här hela förändringen:
i Ödesvisan marionetten med korslagda
armar och det frusna hånskrattet på läpparna,
i En människa människan, ödmjuk och stolt
och med famnen sträckt mot sina bröder.
Om Marionetterna är tesen i Bo
Bergmans diktning, så är En människa antitesen.
Icke så som om han avsvurit sin pessimism
och förändrat sig till oigenkännlighet; en
natur som Bo Bergmans förnekar icke så
lätt sig själv, och beständigheten är ett av
hans mest framträdande karaktärsdrag. Han
har aldrig haft så mycken sympati till övers
för de moderna litterära omvändelserna;
man märkte det redan i Titanen i
Marionetterna, bakom vars mask man skymtade
Strindbergs drag. Även den andra
diktsamlingen rymmer många rena marionettdikter,
men det är dock en annan diktgrupp som
jämte titeldikten anslår dess grundackord.
Livet är fortfarande kamp och lidande,
men det har kommit mening i kampen och
höghet i lidandet. Och i och med detta
växer även fram den gemensamhetskänsla,
som gör marionetten till en människa bland
människor:
Handen åt varandra broderi
Den är störst som starkast blöder,
den är främst som giver mest.
Så blir livets kamp en fest.
Rösten har fått en mera viril klang,
och i stället för Marionetternas veklagan
och nihilism har trätt en försynt livsbejakan
(Den stilla stunden). Och vad som ger livet
nytt värde, det är kallet. Låt vara att även
det hör till illusionerna, att målet aldrig
nås; vi förnimma dock ständigt dess
manande röst, och »stanna är strypa sin själ»
(Vandraren). Det ställer sitt oavvisliga krav
på vår strävan, och det ensamt ger
livskampen skönhet. Det är Elden, som värmer,
det är Stjärnan, som lyser.
Det brusar som eld i min hjärna,
det rinner som blod i min tår.
Jag hälsar dig saliga stjärna,
som aldrig jag når.
Det är en ny stjärna på hans dikts
firmament. Över Marionetterna lyste
stjärnorna endast som symboler för alltets
känslolösa likgiltighet: »Med kalla ögon på
all vår färd de sömniga stjärnorna stirra.»
Intet kall är heller så obetydligt, att
det ej är värt alla våra krafter och all vår
dyrkan:
Var skall svinga
svärd i kallets kamp och ringa
är ej något kall som bärs
av en tro, en lust att bringa
allt, om allt en gång begärs.
Och konstnärskallet är ingalunda det
ringaste, men väl ofta hårdare och mera
tragiskt än något annat. Det kräver helt
sin man, och han får dyrt köpa det med
offer av livets lycka (Till en konstnär).
Man kunde fråga sig, om »diktens
lindansarmöda» kunde äga något värde för
Marionetternas diktare. Clownsymbolen
återvänder även gång på gång i hans lyrik.
Men det fanns i Marionetterna ett knippe
dikter, som bröt av mot den eljes konsekvent
genomförda stämningen, en rad mytologiska
och pastorala motiv, där verklighetsledan
och det egna jagets tryck fått vika för den
artistiska fantasien och skaparglädjen. Det
var en flykt undan verkligheten, som det
i tydlig anslutning till Heidenstam heter,
till den tid, då jorden
själv var ung en gång
och födde starka, sköna barn till världen,
gudabarn, som älskade i lek och sång,
och som utan tankar åldrades vid härden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0257.html
