Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten
Som så mycken nittiotalslyrik äro de
av litterär och bildkonstnärlig inspiration;
där går Ovidius förbi med fingret på sin
lyra, och Puck lurar i månskenet, där äro
de säkerligen av Böcklins mytologiska
mariner inspirerade Havet och Nymferna. Det
är utsökta strofer:
Nu vita moln och klara källor glimma,
och på en strand som gula liljor bär
står solrök kvar från dagens gryningstimma
och flodens bubblor brista tyst isär
bland säven i ett sund med sandig botten.
Det är en ort, som nymfer hålla kär.
Här vädra inga hundar vilt och här
förstummas jägarhornens klang ocli skotten.
Och vilken ypperlig devis till en
Böck-lintavla bildar ej- den följande:
I floden Nephele och Arethusa
ha tumlat om bland fiskars lek ocli spring.
Nu gunga de i skum, och deras ljusa
och tomma ögon spegla ingenting.
Som snäckan gömmer havets sus, så gömma
de sus av vind och vatten runt omkring,
och brösten andas kallt och pulsens sving
få rytm av vågorna, som sakta strömma.
Att det är just den i dessa dikter vunna
estetiska harmonien som först skänkt
befrielse och lett över till En människa,
därom vittna de rader i denna senare dikt,
vilka tolka diktandets frigörande makt:
Nu vill jag stiga över hav och land
och smaka högre lust än mänskoströmmens
på gatorna vid larm och lyktors brand,
och se, jag lyfts och bärs av drömmens
och diktens luftdrag till en salig strand,
där skönhet blommar evigt och för alla
och vita väsen vandra hand i hand
och timmarna som långa böljor falla
i sanden med ett sorl av ro ibland.
Den närsynthet, som i Marionetterna
stundom fick gälla för skarpsynthet, har
här givit med sig, och drömmen har fått
ett nytt värde. Den är icke längre endast
den ödesdigra ungdomsillusionen: »Hjärtat
skall gro av drömmar, annars är hjärtat
armt.» Dikten blir för Bo Bergman
befrielsen från verklighetens tvång, livets största
gåva, som ger hans existens mål och
mening. Den blir den i ängslad väntan
utlyss-nade rösten från hans innersta jag, den
blir hans väsens rikedom och under. Därav
hans stränga krav på diktarkallets helgd
och hans tal om »konstens ångestsvett».
Dikten blir till ett nödvändigt livsbehov,
ja den blir för honom livet självt. I sin
konstnärsuppfattning är Bo Bergman en ro-
L inder
mantiker så god som någon. Han försvarar
det för en nykter tid paradoxala däri:
Om tiden kommer med sitt ord
och ropar hånfullt i hans öra,
att aldrig var den mindre gjord
för fantasiens leksaksgöra,
så svarar han: mitt hantverk är
mitt liv, så föga det nu gäller,
och elden, som mitt inre tär,
är inte bara lusteld heller.
Dikten behöver ej vara liktydig med
slapp esteticism och egoistisk
verklighetsflykt. Där den som här är hela
personlighetens och livsödets förklaring, kan
tvärtom ur dess rymd bryta fram ett nytt ljus
även över verkligheten.
Det är inte bara i de dikter i En
människa, där det direkt utsäges, som man
märker förändringen. Synkretsen har
vidgats och isoleringen brutits.
Styvbarnskänslan från Marionetterna har trängts undan,
och ett av samlingens avsnitt bär den
betecknande titeln Hemma. Han har här
besjungit hemmet och dess lugna lycka:
Lyckan för en man som jag
är ej larm och lusteldslågor,
icke färd på vårens vågor,
det är tålamod och lugn,
litet lugn åt tankesvärmen,
och en saga vid en ugn.
Här finnas dikterna om barnet, den
innerliga Gåtan, den mångsjungna Lillebarn
och den förtjusande Barnvisan med en
anklang från Hedborns klassiska »Ute blåser
sommarvind».
Bo Bergmans tidigare erotiska dikter
kulminera merendels i en gäspning (en dikt
som Adagio hör till undantagen i första
samlingen); hans senare kärlekslyrik har en
helt annan glöd och flykt (Brev på elden,
Viole d’amour, Vingar i natteii), den kan
någon gång rent av få en transcendental
betoning (På andra sidan, Över tid och rum).
Även stadsbarnets tränga horisont har
vidgats; .en av samlingens vackraste dikter
besjunger i kraftfulla strofer Mitt land:
Mitt land, din äring växer god,
och mycket mera kan du skänka.
Ditt ax blir bröd och brödet blod,
och blodet tankar, som vi tänka.
Så giv oss kraft
vid plogens eller
vid pennans skaft,
varhelst det gäller
att bryta mark och stå med mod,
där mången mod och armar fäller.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
