Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marionetten och människan
Det är den nya samlingens kontrastbild
till Stadsbarn i Marionetterna. Till och med
stadsbilden har fått en ljusare prägel
(Midsommar i staden).
En människa betecknar dock intet
definitivt övervinnande av stämningskomplexet
från Marionetterna. I de senare
diktsamlingarna växla fortfarande den mörkare och
den försonligare livsstämningen: Marionetten
och Människan äro fortfarande hans
diktnings tvenne ledmotiv. Men just därigenom
gör denna diktnings credo ett så mycket
starkare intryck, emedan man märker, att
det långtifrån är fråga om någon lättköpt
optimism. Och med pessimismen paras här
den sällsynt nobla och innerliga känsla,
som kanske slutligen mer än någonting
annat blivit den Ro Bergmanska diktens
personliga särmärke.
/ Livets ögon har tonen åter avgjort
blivit ödsligare, och de skiftande
pastellfärgerna från Marionetterna ha så
småningom lämnat rum för en torrare och hårdare
färgskala. Åren synas knappast ha bragt
någon lösning av hans dikts disharmoni,
motsättningen mellan ett idealt romantiskt
lynnesdrag och den teoretiskt omfattade
och erfarenhetsbestämda livsåskådningens
pessimism och skepsis. Men i dessa sista
dikter har tillkommit ett mörkt patos, som
tidigare varit diktaren helt främmande. En
dikt som Mannen från skogen slutligen
sammanfattar den oförtydbara utveckling,
hans dikt dock undergått, och vilken här
gjorts ett försök att skissera.
Det nya, som de senare diktsamlingarna
erbjuda, ligger eljest huvudsakligen i
ämneskretsens utvidgning; här finnas resebilder,
tidsdikter och satirer, ibland nog så vassa,
och slutligen icke minst en hel följd
ypperliga Stockholmsmotiv. Bo Bergman är
Stockholmsskald i en egentligare mening än
Daniel Fallström; hans sångmö är lika
hemmastadd på gator och i gränder som
i stadens omgivningar. I hans diktning finns
företrädd även rännstenens poesi, vilket
ingalunda är detsamma som rännstenspoesi:
Och över mig satt solens öga,
och över mig drog vårens sky.
En rännsten speglade det höga
fördunklat i en glans av bly.
Min himmel är en rännstenshimmel.
Jag ser oändlighetens land
med skyars tåg och stjärnors vimmel
i polen som en syn ibland.
Det finns i Bo Bergmans hela diktning
knappast någon levande, objektivt tecknad
gestalt; de figurer, man minns — även ur
hans noveller — äro alla i mer eller mindre
grad hans egna inkarnationer och färgade
av hans eget pessimistiska temperament,
med ett undantag dock. Bo Bergman har
i en rad dikter besjungit den unga flickan,
i några av sina mest melodiösa strofer
fångat hennes ljusa och danslätta gestalt i
ali dess oberört lekande grace, densamma
vare sig hon heter Jungfru Blond eller
Jungfru Brunett, Ett flickebarn eller Flickan
under nymånen, lika ung i hans sista
diktsamling som i den första. Han vore
visserligen icke Bo Bergman, om han ej
också ägnat henne en så elak liten dikt
som Dtn sovande prinsessan, men i övrigt
är det ingen som gått så fri för hans
beska ironi och som han besjungit med en
så lyrisk betagenhet som flickebarnet. Bo
Bergman, som annars aldrig lyckats
övertygande skildra en honom väsensskild
varelse, har i dessa dikter framtrollat en
gestalt, som väl förefaller vara hans eget
känsloliv så fjärran som möjligt. Vad som
framför allt hos henne fängslat honom är
just sorglösheten, oberördheten, den
lyckliga okunnigheten om allt som tvingar och
trycker.
Stackars stora döva lytta
mänskor, det är synd om er.
Det är dumt att göra nytta.
Jag gör ingenting numer.
Ar en vind, som går förbi er,
och ett flarn, som vinden tör,
och en ton i melodier,
dem ert öra aldrig hör.
I själva verket är hon en symbol,
symbolen för diktarens egna, så ofta och så
bittert förnekade »tjuguårsdrömmar». Man
märker det kanske bäst i den lilla dikten
Vid fönstret i Marionetterna. Det är en skara
konfirmationsflickor, som kommer vandrande
över kyrkogården:
På bleka kinder stod ännu gråten
och läpparna läste en bön,
men i ögonen speglades världen,
och världen var stor och skön.
Och femtonårsdrömmarna lyfte
mot skogens rökiga rand.
Där det strimmade blankt efter solen
låg livets förlovade land.
Men vi sutto vid öppna fönstret,
din panna var sorgsen och sänkt,
och jag kysste ditt finger och sade,
att ingenting blir som man tänkt.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
