Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratur
ökensallad, vars förtärande ofelbart vållar
döden, tiffinarepigrafik, blåmålade tuareger,
den Flatterska expeditionens undergång; och
man kippar ett slag efter andan vid
upplysningen att författaren druckit te
tillsammans med amenokalen av Hoggar samt
väntar halvt om halvt att kanske till och
med åter få se en skymt av hetmanen av
Jitomir eller höra den koleriske
geografidocenten explicera Kritias. Detta betyder
givetvis inte på minsta sätt att författaren
plagierat Benoit, utan endast att båda
troget plagierat Sahara. Intressant är
skildringen av ökeninvånarnas mest brännande
problem, bevattningsfrägan, — oasernas
ständiga kamp mot öknens
inkräktnings-försök samt infödingarnas hårda arbete
med uppletandet och framdragandet av
vattenådror genom brunnar, pumpverk och
underjordiska kanaler. Det märkvärdigaste
av alla yrken utövas av den kast som i
Sahara försörjer sig som dykare, —
personer som på ett otroligt sätt rensa
oasernas djupa brunnar och hindra dem att
fyllas med siam; författaren ger en livlig
skildring av en sådan brunnsrensare i aktion.
Nu borra emellertid fransmännen artesiska
brunnar lite varstans och skapa hela nya
oaser, där förr allt var torr sand; vid El
Golea, öknens minst ökenlika plats, kliver
man direkt från kameler och skinnflaskor
in i en prunkande tropisk djungel med
fjärilar och paradisfåglar; här och där
börjar man till och med ha råd att hålla sig
med en liten sjö; och boken efterlämnar
bland mänga andra trevliga intryck också
det; att Sahara under fransmännens styrelse
så småningom kommer att bli ett bitvis
ganska lummigt och befolkat land.
En samling nordafrikanska intryck av
mera problematisk halt föreligger i ena
volymen av Nils Wilhelm Lundhs En
författares resa (den andra behandlar Italien).
Titeln inger lätt den föreställningen att det
här rör sig om den litterära reseskildringen
par excellence, bjärt avstickande mot
amatörernas mer eller mindre ofullgångna alster.
En sådan förhoppning skall läsaren knappt
finna infriad; men såtillvida må titeln
anses berättigad, som det säkerligen är
nödvändigt att i eminent grad uppfatta sig själv
såsom författare för att vara i stånd att
producera sig med så föga bekymmer för
komposition och framställning som här
sker, samt med så obegränsad tilltro till
läsarens beredvillighet att följa efter längs
de befängda infallens alla krokvägar. En
amatör skulle knappt våga göra
experimentet efter. Strax i början av boken finner
man en lidelsefull och mycket ingående
diskussion av det absurda problemet,
huruvida araberna ha något sinne för humor
— och, i så fall, om de ha mera av den
sorten än den europeiske
genomsnittsturisten, ■— en fråga som man efter att ha tagit
del av denna framställning tvärt skulle
besvara jakande, förutsatt att författaren ställde
fram sig själv som en ordinär representant
för den sistnämnda kategorien. Så är
emellertid långt ifrån fallet; tvärtom betraktar
författaren tydligen allt vad turister heter
med ovilja och förakt, — en attityd som
förefaller vara ytterst vanlig hos turistande
författare, även när dessa i övrigt äro av
den mest demokratiska och filantropiska
läggning. Nils Wilhelm Lundh tycks över
huvud taget vara mycket polemiskt lagd:
knappt ha de narraktiga turisterna
avfärdats (de ha bland annat också på sitt
samvete att ha döpt en moské i Kairouan
till Barberarens Moské, emedan Profetens
barberare ligger begraven där; vari det
brottsliga i detta deras tilltag består, lyckas
man trots författarens utläggningar aldrig
inse), förrän turen kommer till
fransmännen, vilka behandlas med ännu mindre
misskund samt porträtteras som demoniska
figurer med bajonetter, fyllda av ali
lömskhet. En resebeskrivning vinner knappt på
att göras till avstjälpningsplats för
politiska antipatier; det finns andra kanaler,
där dessa kunna beredas lämpligare
utlopp. Författarens ömhet för araberna är
däremot stor och vacker. Bland annat
levererar han ett sinnrikt bevis för att
tillståndet i barbareskstaterna före den franska
ockupationen var skönt och harmoniskt,
trots allt franskt förtal, — ja, att till och
med de genom sjöröveri anskaffade krisina
slavarna levde så gott som i en idyll:
några memoarer av lösköpta fångar,
uttryckande missnöje med vistelsen i Algier,
föreligga nämligen inte; alltså ha de
tydligen mått förträffligt. Det är ett gott
novelluppslag: den hemvände galerslaven
läxande upp sina anförvanter, sedan dessa i
ali välmening fått honom friköpt. Problem
och teser liknande de anförda presenteras
i förbryllande rikedom; däremellan finns
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
