Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
här valt att ord för ord återge på svenska
de ursprungliga negerengelska replikerna,
d. v. s. med mig i stället för jag, verben
alltid i infinitiv etc. Detta förfaringssätt
ligger närmast till hands och användes
alltid av översättare, men frågan är om
metoden leder till något drägligt resultat. Tag
första bästa exempel: en uppassare som vill
följa med sin herre till Europa frågar: »Vara
fortfarande omöjligt för Mulengi att följa
med över hav?» — eller följande yttrande
under ett resonnemang angående
lämpligaste sättet att förfara med en avliden
farbror: »Mig gräva ned gubbe i trädgård.»
Översätter mah dessa satser tillbaka till
engelska erhåller man passabla yttranden,
tänkbara i en negers mun, under det
de svenska fraserna verka ganska
omöjliga. Infinitivformen av verb användes i
negrernas förenklade engelska just emedan
den formen på engelska är en enkel form;
på svenska är däremot samma form, vad
hjälpverben angår, en förnäm och stel form,
en typisk bokspråksform. Samma yttrande
som på negerengelska ter sig otvunget naivt
och barnsligt tafatt, verkar därför ofta på
motsvarande negersvenska groteskt och
förkonstlat. Av motsvarande skäl är formen
mig olämplig; dessutom är det av rent
psykologiska skäl omöjligt att en neger
använder ett så polerat och bokligt ord som
fortfarande (ett ord som skulle verka
onaturligt fint till och med hos en bondgubbe
från Göinge), trots att det motsvarande
korta engelska still skulle passa förträffligt.
Det är klart, att med ett tillräckligt antal
fraser som de anförda måste det
psykologiska tonläget i en berättelse, som inte
direkt syftar åt farsen, löpa fara att totalt
förryckas: för läsaren upphör varje
möjlighet att på allvar befatta sig med de
uppträdande figurerna, när deras emotioner —
om än aldrig så patetiska — måste klädas
i en så bisarr språklig dräkt. Kanske utgör
detta formella problem en svaghet som
vidlåder den exotiska genren på vårt språk
och som på ett eller annat sätt måste
kringgås; säkert är, att dessa afrikanskt
kolorerade talesätt här verka så mycket mer
störande, som författaren visar sig ha en
lycklig hand med »vita» repliker.
Samlingen öppnas med en helsvart
novell, där personerna uppträda i
ursprunglig miljö och harangera varandra på
ohämmat tungomål. Resultatet har inte blivit
mycket glädjande; tvärtom kan man på det
hela taget säga, att historierna bli bättre
i samma mån som det svarta i dem spädes
ut. Halvvägs, skildringen av en sjuk mans
febervisioner, har färg och intensitet, och
berättelsen om Mr Jim Collingdales resa
till Europa i en hoplödd bleckask är gjord
med gott humör. Bäst äro de två sista
berättelserna, Hövdingen och Magegi,
behandlande vitas erfarenheter av afrikansk
trolldom; de berättas sakligt och övertygande
i en nykter och knapp stil, och
spökkara-vanens annalkande och långsamma tåg
genom byn i nattmörkret — i Magegi—är
utmärkt iscensatt och av god effekt.
Thorsten Orre har med Strövtåg i
hjärtat av Sahara åstadkommit en ökenmålning
som är fängslande, för att inte säga
fascinerande. Boken skildrar författarens
vistelser i åtskilliga ökengarnisoner och hans
vandringar mellan dem, — upplevelser
föranledda av hans officerstjänstgöring vid
franska armén. Plastiskt och enkelt, med
något av ökenluftens kristallklarhet och
hälsosamma torrhet över stilen, beskriver
han sandhavet, karavanvägarna,
ökenresornas strapatser, brunnarna, beduinerna, —
och först och sist de många oaserna av
förvånansvärd folkrikedom och frodighet
samt med namn som en vällust, —
Timi-mun, In Salah, Tidikelt. Framställningens
prägel av klassiskt lugn och klarhet
harmonierar förträffligt med ämnets natur; det
är en värld av rena färger och få linjer,
stora och majestätiska konturer, som här
återgives. På ökenresenärens näthinna hopas
inte intrycken i nervös trängsel; varje scen
växer sakta fram ur den föregående, ali
förändring sker organiskt; kanske är det just
gencm att på kamelrygg färdas mot tomma
horisonter och se enstaka silhuetter
långsamt komma närmare, som författaren
förvärvat den sällsynta förmågan att skildra
en sak i sänder och att återge intrycken
så fast och distinkt. En del av bokens
särskilda tjusning beror, i varje fall för
anmälarens vidkommande, på det faktum, att
en mängd av dess namn och detaljer så
livligt återkalla i minnet Benoits
Z’Atlan-tide, mycket omtalad för ett par år sedan
och med handlingen förlagd till samma
trakter. Med glädje återfinner man här på
nytt samma pittoreska accessoar: plötsliga
störtregn och översvämningar i Sahara, giftig
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
