Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Några romerska inskrifter i arkeologiska museet i Uppsala. Av H. Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. Sjögren
rianus vixit annis octo Epictesis mater
fil(i)o impio: »Gnaeus Numisius
Valeri-anus, han levde åtta år. Modern Epictesis
till sonen, som icke fyllde pietetens bud.»
Vad som här omedelbart ter sig som
något egendomligt är det epitet impius,
som modern ger sin son. Intet är
vanligare på latinska inskrifter än något
berömmande om de bortgångna; så hade
vi nyss bene merenti, Ȍt den
välförtjänte», ett mycket ofta förekommande
uttryck, och just pius eller
superlativformen piissimus eller pientissimus, som
en senare analogt bildad form heter,
är en synnerligen gärna framhållen
egenskap. För romaren var pictas, vårt
»pietet», en av de mest lovvärda
egenskaperna: däri inlägger han människans
rätta förhållande till gudomen, således
fromhet, medborgarens till fosterlandet,
d. v. s. fosterlandskärlek, men särskilt
också den släktkärlek, som förbinder
anhöriga med varandra, framför allt
föräldrar och barn samt syskon. Och dock
förekommer det en och annan gång —
och det är detta som ger vår inskrift
dess särskilda intresse —, att något
klandrande tillägges de bortgångna.
Härom har åtskilligt skrivits, även av
svenska filologer, och jag vill i
anslutning till dessa undersökningar och egna
samlingar söka klargöra vad antikens
romare menade, när de om en saknad
anhörig använde sådana epitet.
En förklaring är den, att adjektiv,
som egentligen tillkomma det grymma
ödet, fatum crudele, den bittra döden,
mors acerba o. d., mer eller mindre
oreflekterat överflyttats på den döde
själv, m. a. o. att begreppet av
grymhet, bitterhet o. d. så starkt behärskar
föreställningen och tar sig uttryck, även
om epitetet sättes vid ett ord, dit det
inte närmast hör. Det kan icke
bestridas, att språket äger dylika friheter —
så t. ex. klagar en man på en vid en
grav utanför Rom för ett par år sedan
påträffad inskrift, att han måst
»uppsätta den grymma inskriften», crudelem
titulum posuit, över sin unge fosterson
—•, men den huvudsakliga förklaringen
synes vara en annan, som inskrifterna
själva giva vid handen, om vi följa dem
steg för steg.
En man i Rom har uppsatt en vård
»åt sin älskade maka, den välförtjänta,
av vilken han ej haft någon annan sorg
än hennes död»: Coniugi carissimae bene
merenti, de qua nihil doluit nisi mortem.
En hustru säger efter 25 års lyckligt
äktenskap, att hon »icke haft någon
sorg, utom att han lämnat mig»: Nihil
dolui 7tisi quod me reliquit. En liten
stegring finna vi, när det heter: »hon
begick aldrig något fel annat än däri,
att hon dog» : Nihil umquam peccavit, nisi
quod mortua est. Och på en poetisk
inskrift från Lyon över en kristen kvinna,
som njuter sällheten därovan, heter det
med bitterhet: »mot oss, som du skilts
från, är du hård och grym, du som
våra söner ej kunna se». Men alldeles
särskilt — och detta är en av antikens
starkaste och mest karakteristiska
föreställningar — känner man denna
bitterhet djupt, när föräldrarna måste reda
barnets grav: »Far och mor åt sin gode
son. Detta hade du bort göra åt oss».
Med något mera skärpa heter det om
två små gossar, som alltid varit lydiga,
från föräldrarna: »Men detta hade vi
inte förtjänt av eder»: Sed hoc non
me-rentes a vobis, och tvenne bröder kallas
»grymma, emedan de övergivit sin far»:
Crudeles, quia deseruere patrem. Den
efterlevande blir då genom den unges
förtidiga död besviken: Immatura eius morte
deceptus, och så kan en far om sina små
döttrar på 8 och 12 år använda ej det
vanliga uttrycket bene merentibus utan
dess motsats male merentibus med
tilllägget, att de av honom fått, vad de
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
