Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Några romerska inskrifter i arkeologiska museet i Uppsala. Av H. Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några romerska ins kr i f ter
Romersk ins kr i f t.
/ Ark eolo giska museet i Uppsala.
varit skyldiga att giva honom. Liknande
tankar möta även i grekiska inskrifter.
Det synes nu naturligt att förklara
även det på åtskilliga inskrifter
förekommande impius på samma sätt, och
belysande är då exempel sådana som
en inskrift, där den tioåriga dottern
betecknas såsom »kärleksfull ända hittills»,
d. v. s. till dess hon dog: Filiae
pien-tissimae usque hoc. Ty för romarens
pliktkänsla, pietas, är det barnens
självklara skyldighet att reda och vårda
föräldrarnas grav; den dödes väl eller ve
kan för långliga tider väsentligen bero
härpå, och härigenom visar sig sonen
pius. Stundom nämna barnen
uttryckligt, att de i hågkomst av pietetens bud
uppsatt vården åt föräldrarna: Memores
pietatis filii parentibus. Men uppfyller
sonen ej detta bud, är han impius, låt
vara utan eget förvållande. Det behöver
väl knappast påpekas, att den
efterle-vandes klagan ofta riktar sig mot själva
döden, den förtidiga, som bortrycker de
unga, eller mot ödet, som begår
misstag, mot fatorum praepostera iura, ödenas
bakvända bestämmelser, o. d.; vad som
från vår synpunkt är egendomligt, är att
detta klander stundom riktas mot den
bortgångne själv. Härtill kommer från
antik ståndpunkt ännu en sak: man
ansåg, att om någon dog helt ung,
immaturus, »omogen», eller som det också
ofta heter om barn, acerbus — med ett
uttryck hämtat från beteckningen på
omogen, sur frukt, »bitter» —, så ansågs
detta ofta vara ett uttryck för gudarnas
misshag, ett straff. Den bekanta satsen:
»den gudarna älska, dör ung», är
visserligen antik, den härstammar från den
grekiske lustspelsförfattaren Menander,
men en motsatt uppfattning möter oss
ofta, och det är således ett äkta romerskt
drag, när Propertius låter den unga
Cornelia säga vid sitt inträde i skuggornas
värld:
Väl har i förtid hit men för visst oskyldig
jag kommit;
Falle sitt domslut blid över min skugga er
drott!
Vår tredje inskrift, fragment av en
marmortavla, är av helt annat slag än
de föregående, men står, som vi få se, i
ett visst sammanhang med dem. Det är
en efter löpande år ordnad förteckning
på ämbetsmännen i en romersk förening
från kejsar Claudius’ och Neros tid.
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
