Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Elegi över en död riddare. Av Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och ej förkrympt av dagligt slit
för hårtförvärvat bröd
han gick sin fria, glada väg
orörd av skam och nöd,
och ej av tvunget smicker falsk
hans silverstämma ljöd.
Han kunde vad jag ville blott
och vad jag aldrig kan,
han nådde vad jag fjärran såg
och vad jag aldrig hann.
Han vann de segrar som jag
själv
i drömmars dröm blott vann.
Han bar mitt märke och mitt namn,
och dock hur långt från mig,
hur långt, hur högt, hur himmels-
högt
från mitt eländes stig
med lätta steg och solljus blick
han fjärran rörde sig!
Så heligt ren, så luftigt sval,
skön som en helgonbild
jag honom såg i drömmens glans
från livets låghet skild.
Hans blotta åsyn gjorde mig
i själen god och mild.
Han vilar i en hemlig grav,
död innan han var född.
Men obefläckad, ljus och ren,
till ingen låghet nödd,
och jag — jag går min väg i dyn,
besudlad, böjd, förödd.
Av sorger tyngd är varje själ
på livets vägar grå,
och tunga fjät envar av oss
i världen måste gå.
Och dock, en sorg är störst och
tyngst
av dem vi gömma på.
Så är min sorg vid denna grift
mitt hjärtas tyngsta ve,
en sorg invid en älskad grav,
där inga under ske,
där ej uppståndelse och hopp
till tröst för smärtan le.
Mitt liv var fattigt, sjukt och tungt,
min strid var hätsk och hård.
Blås sakta, vind, i lövlös björk
på namnlös kyrkogård!
Sjung sakta, sakta, saknads vind,
kring riddarns minnesvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
