Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Heliga veckan i Malaga. Av Mildred Thorburn Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heliga veckan i Malaga
Processionen med den sörjande madonnan.
tar på. Framställningen av den lidande
och tornekronte mästaren talar ej på
samma sätt till deras hjärta som den
sörjande gudsmodern — la Soledad. Det
är som om de först genom hennes smärta,
genom att skåda det av sju dolkar
genomborrade hjärtat, kunde i sig upptaga
denna evigt upplevda, evigt
återkommande tragedi. Då det första ljusskenet på
något avstånd från den föregående
Kristusbilden bebådar hennes ankomst, går som
en susning av bävan och bidan genom
mängden. Allt blir tyst, allas ögon
fästas vid den punkt, där den strålande
bilden först skall visa sig. — Där är
hon! Högt buren å de tjänande
brödernas axlar vacklar hon fram där borta,
skrudad i sammet och pärlor, krönt
med guldkrona ovan den svarta
sorg-klädningen, där den stingande dolken
med juvelprytt fäste skurit sig in till
hennes hjärta. Omkring henne sprida de
otaliga vaxljusen sitt milda sken likt en
töcknig nebulösa.
Då hon nalkas falla de närmaste på
knä, men en gestalt skiljer sig hastigt
ur mängden och träder ett par steg
framom de sammanpressade leden. Då
bärarna märka det, sätta de ned den tunga
båren, och som ett ångestskri ur natten
frambryter en av dessa oförlikneliga
sånger som nämnas »saetas» — pilar. Ett
underbart namn för dessa skärande,
gripande rop, som hastigt klyva luften för
att bana sig väg till smärtornas moder
och i hopp om hennes evigt vakna
förbarmande genomborra det tusen gånger
sönderstungna hjärtat. Blott ett par
rader -— men av en intensitet i uttrycket,
som skiljer den typiskt malagueniska
folkvisan, »flamenco»n, från alla andra,
och som i sina höga, våndfullt utdragna
toner påminner om Arabiens
lidandes-och vällustmättade musik.
Detta är ej det enda som leder
tanken till Orienten. Ty fast tavlans
bakgrund utgöres av vårnattens ännu blekt
skimrande dager, dess halvt omedvetna,
vaknande naturliv, härskar i förgrunden
Österlandets natt med sin lidelse och sin
melankoli, sina hetsande, plötsliga toner
och färger, sin lika djupa och plötsliga
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
