Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Dragningen mot psykoanalys och
sexual-patologi utgör en litterär tendens i tiden,
den religiösa inriktningen en annan. Frågan
som ställdes till fariséerna: »Vad synes
eder ora Kristus?» är ännu helt levande.
En berömd dansk vill innan han dör
nödvändigt ha sagt ifrån att han inte tror på
den judiske religionslärarens existens; i
Lund, där detta skrives, uppleva de
offentliga kristendomsdiskussionerna en
renässans; och en författare sora Carl Larsson i
By överraskar med att berätta om Kristi
återkomst. Eftersom religionen sedan uråldriga
tider varit en av konstens bästa
inspirationskällor, borde den nämnda inriktningen vara
inte endast tilltalande utan också lycklig.
Det är emellertid knappt fallet. De enskilda
verken av religiöst innehåll ha i allmänhet
inte visat sig fullt lödiga, väl ytterst
beroende på en intellektualiserad tids brist
på ursprunglig religiositet. Ibland ha de
tyvärr varit tillgjorda, rena konjunkturalster.
»På de allra yttersta dagarna under den
tiden», heter det i Carl Larssons roman,
»då folken lågo i stor vånda över ali
världen för krigets och andra sina synders
skull, och ledo mycken vedermöda och
började längta efter Kristus, blåste Poppius’
vimpel åt det hållet, och han skrev en
stor bok om Kristus och hans lära. Och
den boken vart mycket läst, ty folket
längtade efter frälsning.» Att Poppius existerar
kan icke förnekas. Han är den alltid
parate fäsören: han är krigs- eller fredsdiktare
beroende på vilket som för ögonblicket
slår mest an, han säger ja till allt och amen
också, om publiken så skulle önska.
Kristi återkomst är inte författad av en
habil bokmakare, det vore synd att säga.
Carl Larsson i By har tydligen haft det
ärliga syfte som anstår ämnet. Det saknar
icke intresse att se hur han gått till väga.
Man kan ju, om man önskar konfrontera
det moderna livet med Kristi gestalt och
lära, göra detta genom att hålla fram hans
bild i evangelierna, mer eller mindre
subjektivt kopierad. Man kan också — såsom
Dostojevski i Idioten och Hauptmann i
»Der Narr in Christo» — skildra en
Kristus-liknande människa, naturligtvis även med
den mystiska möjligheten öppen att i denna
se ingen annan än den verklige Jesus.
Slutligen kan man förutsätta hans existens
den dag som är, i en modern tids dräkt.
I den gamla sachsiska dikten Heliand skild-
rades han för åskådlighetens och
tillgänglighetens skull som en krigsman och konung,
omgiven av sina vasaller. I nyare tid ha
målare framställt honom mitt i vårt dagliga
liv, utan att dock ha så goda skäl därtill
som Heliands författare. Det är något
liknande Carl Larsson i By försökt sig på. I
själva julkvällen, när kontraktsprosten
Samuel sitter till bords med sin familj, träder
en man inom dörren med ungt ansikte, blåa
ögon och ljust hår. Han säger sig vara
Kristus, men prosten Samuel visar den
förmätne på dörren.
För en berättare inställer sig
naturligtvis genast än större svårigheter än för
målarna. Han måste gripa och övertyga oss
inte bara i en enstaka scen, utan i en
räcka av uppträden och händelser, där
han riskerar att bli antingen överspänd
eller platt. Det måste erkännas att Carl
Larsson i By är intetdera, att han lyckats
undgå de värsta stötestenarna. »Mina ord,
som skulle blommat som rosor uti världen
och i människornas hjärtan, ligga pressade
och torra mellan bladen i de skriftlärdas
böcker», låter han Kristus säga, och man
finner det inte opassande. Författaren har
något litet av den folkliga enkelhet i
uppfattningen, som gör de gamla naiva bibliska
målningarna mer tilltalande än de moderna
utspekulerade. I sina Bergsmanshistorier har
han därtill tidigare visat en förmåga av
enkel och knapp berättarkonst som här
kommit till pass. Skildringen av en
krigsskadeståndskonferens, det banalaste av
tidningsämnen, lyckas han sålunda ge en
point genom lakonisk formulering: »Den
part, som segrat, ville icke betala, ty de
hade ju vunnit seger, och den part som
förlorat, kunde icke betala, ty de hade ju
förlorat. Och detta tvistade de om inför
lyckta dörrar.»
Om Kristi återkomst dock icke griper
en riktigt, om det hela bleknar bort för en,
så kan ju detta bero på att läsaren icke
är tillräckligt mottaglig, men också på att
berättaren icke varit nog brinnande i
anden. Det är mycket den religiösa dikten
kräver: sublim flykt, fromhet och mild extas.
I Per Hallströms Purpur-novell Arsareth
är extasen andlös och flykten något
ansträngd, men denna dikt om en judisk
Messias i ghettot har dock något som biter
sig fast i minnet. Kristi återkomst är för
nykter.
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
