Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hjalmar Branting. Hans betydelse för Sverige i utlandet. Av Fritz Henriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fritz Henriksson
medtävlare ledare av den lilla progressiva,
internationellt anlagda grupp inom församlingen,
vars förespråkare trofast arbetat för att föra en
Folkens förbunds politik som överensstämmer
med de ideal vilka inspirerade förbundets
tillkomst. — — — I Korfukonflikten 1923 var
han mera än någon den sanne talesmannen
icke endast för fred utan för en rättvis
uppgörelse. Han var aposteln för en fred grundad
på rättvisa. Ingen av dem som voro
närvarande kan någonsin glömma den ovation som
hälsade den svenske statsmannen i den slutliga
diskussionen av denna fråga, när han för
församlingen framlade sina fundamentala
alternativ. Denna ovation var framför allt en hyllning
för Brantings personlighet, för den man som
genom hela sin offentliga verksamhet i såväl
nationella som internationella angelägenheter
förblivit trogen mot sig själv.»
Det bör icke förglömmas, att Sveriges
inval i rådet utan tvivel väsentligen var
beroende på Brantings anseende och
auktoritet, ty det var en självklar slutsats,
att ett sådant val skulle innebära att
Branting bleve Sveriges representant i
rådet. Det bör emellertid icke vara ur
vägen att i detta sammanhang framhålla,
gentemot gängse uppgifter av motsatt
innebörd, att valet ingalunda hade
karaktären av någotsomhelst
förtroendeuppdrag eller någon belöning från vissa
makter, vilka med största kraft sökte
trygga framtiden bakom fredstraktaterna.
I verkligheten voro representanterna från
det hållet icke alis glada åt utsikten att
i rådet få in Branting, »cet homme qui
n’avait pas l’habitude de måcher ses
vé-rités, tout en sachant tenir très finement
comp te des possibilités politiques», som
en kännare av förhållandena anmärkt.
Bakom kulisserna fördes livliga intriger
mot Sveriges inval, och det var icke
såsom kandidat för de ovan antydda
makterna som Branting inträdde i rådet.
leke heller har Branting eller Sverige
inom Folkens förbund avvikit från den
pliktens väg som medlemskapet i
förbundet och rådet ålägger att följa, och
Branting tröttnade icke att hoppas, att
även om framstegen voro små, inneburo
de dock alltid någon rörelse i rätt
riktning. Ty huru starkt han än från början
omfattade idén om ett Folkens förbund
och sedan i så stor utsträckning uppgick
i och byggde på detta, underlät han
icke att framhäva dess nuvarande
svaghet och brister och hurusom det endast
långsamt kunde vinna den fasthet och
auktoritativa ställning med vilken dess
inflytande även i stora frågor kunde göra
sig direkt gällande. När han under
senaste församlingen i fråga om
Genève-protokollet syntes avvika från denna
sunda uppfattning om den oundkomliga
långsamheten i förverkligandet i det
mel-lanfolkliga samkvämet av nya bärkraftiga
idéer, som innesluta en stark förskjutning
av djupt rotfästa samhällsåskådningar,
så skedde det i sällskap med ombud
från alla andra förbundsnationer. Det
fanns i den framkomna planen en
lockande framtidsmusik och i den
atmosfär som omgav dess ursprung och
framförande en berusande optimism, som
höjde sinnena över den kalla
verkligheten. Men i politiken, när det gäller
att leda massorna och utforma
händelserna, är det ju i regeln icke heller
traktater och paragrafer och dokument som
ha den största betydelsen utan de
bärande idéerna, energien, viljan, den fasta
tron, människokännedomen,
ledarförmå-gan. Därför lägges väl
Genèveproto-kollet i sin nuvarande form med alla
dess kommentarer till handlingarna, men
dess idéer torde komma att leva och
dess mål i det väsentliga en gång komma
att nås. Sådden har säkerligen icke varit
förgäves. Om Brantings syn på
hithörande möjligheter vittnar för övrigt det
sista offentliga uttalande av honom som
blivit bekant, nämligen i ett svar som han
den 5 december 1924 skrev till »Svenska
Morgonbladet» med anledning av en fråga
rörande sanktionskriget ur ideell freds-
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
