Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R e s e li 11 er a tur
en vederkvickelse att följa med Anders
Österling och Emil Zilliacus till
the happy memorial places,
full of the stately repose and the lordly delight of
the dead.
Anders Österling har varit i slag när
han skrev Levant: boken är det bästa
tänkbara resultat av några veckors
kryssning med en turistångare i Medelhavets
östra delar. Under en sådan resa händer
ingenting särskilt minnesvärt; platserna som
besökas ha beskrivits förr från alla
tänkbara synpunkter; den som inte kan skriva
och som jagar efter fakta och stoff, råkar
givetvis i en arg förlägenhet över vad han
egentligen skall fylla det vita papperet med.
Men Österling har löst problemet suveränt.
Medveten om det smått löjliga för tänkare
och skalder i att vallas längs samma stråk
som kontinentala kälkborgare och
medelåldriga engelskor, anslår han från början
en ton av ironi och oberörd nonchalans,
som verkar ytterst medryckande, och varje
episod eller flyktig landskapskontur adlas
av den mest sobra och förnäma stil.
Vardagliga turistupplevelser bli under hans
hand förtjusande genrebilder. Han går in
i en bank i Kandia på Kreta för att växla
två pundsedlar, och direktionen fördjupar
sig i beräkningar:
Det kalkyleras på en lapp att jag skall ha 485
drachmer, man räknar upp sedlarna i luckan, men
sedelbunten utgör endast 480. Bankmannen
grubblar ett ögonblick över de felande 5 drachmerna
men får därefter en ljus ingivelse. Med ett
penndrag ändrar han kontosumman till 480, varigenom
det mycket riktigt kommer att stämma med
sedelbunten. En annan egendomlighet är att sedlarna
vid behov delas itu. En hundralapp växlas till två
femtiolappar på så sätt, att sedeln rives i två delar;
intet kan vara enklare. Imponerad av det
kretens-iska bankväsendets höga ståndpunkt, vandrar jag
åter ut i vitlysande gator, där bruna män i
fusta-nella dricka lemonad under de lätt susande
pepparträden och mulåsnorna skria under omänskliga
bördor, det hela livligt, men präglat av rustikt allvar
och inpyrt med en omisskännlig
barndomsminnan-de doft av Johannesbröd.
Man ser tydligt för sig bankmannens
glädje vid bryderiets uppklarande,
främlingens min av förvåning och vänlig
lyckönskan till lösningen; och även om man
inte riktigt vet vad fustanella är för något,
inser man likväl omedelbart att det är det
enda lämpliga plagget vid
lemonaddrick-ning under pepparträd. Efter Kreta kommer
21 — Ord och Bild, 34.:c årg.
Smyrna, vars industri är till den grad
tynande, sedan staden avbränts, att man
där utbjuder smyrnam åttor från Berlin.
Cykladerna skymta förbi: »los och
Amor-gos, Paros och Naxos, mytens öar vilande
i djupblå ödslighet och badande sina ädla
höjdsträckningar i ett ljus, som strömmar
från tidernas morgon.» Konstantinopel och
Athén få var sitt glansfyllda kapitel.
Pelopon-nesus och Odysseus’ ö rundas under
ackom-pagnemang av sonora namn ur
skeppskatalogen. Lörd Byrons Missolonghi
håg-kommes, och Johanniterriddarnas Valletta
får sin visit. Sedan gästas Palermo, där
normanniska hertigar, sannolikt av skånsk
härstamning, under lång tid höllo ett av
världshistoriens trevligaste riken flytande,
och där musiken alltid spelar Verdi:
På Piazza Giuseppe Verdi spelar musiken helt
enkelt Verdi. Tydligen spelar man alltid Verdi på
denna plats: när jag var här för tre år sedan,
spelades Rigoletto liksom nu, det är bara
musikanterna som bytas ut i mån som de pensioneras
eller avlida, men musiken är evigt densamma.
Det är omöjligt att låta bli att citera
följande stycke om Knossos, huvudstaden på
det minoiska Kreta, emedan det är så
utomordentligt vackert:
När vagnen stannade på landsvägen vid Knossos,
förgylldes Juktas bergskägla av den lutande solen:
där uppe blev Zeus själv begraven enligt den
kre-tensiska sägnen, liksom han en gång föddes i
grottan vid Dikte. Ruinerna utbreda sig i dalen
nedanför, och man kommer till dem på en stig,
kantad med vild gladiolus, gula prästkragar och
malvor. Marken prydes också av yppiga gröna blad,
som likna de korintiska kapitälernas ornament;
kanske det verkligen är acanthus. I skärningen
mellan bergen i nordost blånar havet som en skål
av genomskinligt glas, och man vill tänka sig, att
de minoiska sjökonungarna från sina trappor,
terrasser och stensäten överallt kunnat se detta blå, som
inte är hela det gudomliga havet, men blott en
bägare, lagom stor för den utsträckta
människohanden. — — Det doftar av melilotus mellan murarna,
och de vilda bina svärma kring överallt, som vore
den gamla kungaborgen till endast för deras skull,
en kupa av jättemått, ett arbete av titaner, nu taget
i besittning av luftens outtröttliga byggmästare, som
fortsätta skapelsen.
Emil Zilliacus’ Romerska vandringar
har det lockande titeltillägget — »och
raster vid vinbrunnar och vattenfontäner».
Han berättar en historia om en tysk lärd,
som för ett antal år sedan satte alla
vinstugor i Italien på heroisk vers. Så långt
har han inte själv gått utan hållit sig till
prosa och inskränkt sig till Rom med om-
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
