Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
givningar. Likväl har materialet varit av
en överväldigande rikedom, och man
försättes i omväxlande hänryckning och mild
sorg vid allt detta soliga vin, vitt och
violett, purpursvart och hartsfärgat, tappat
ur alla möjliga kärl, förtärt på alla möjliga
ställen, men med två egenskaper
oföränderliga — att vara billigt och hälsosamt.
Man kan till och med råka ut för att få
det i ansiktet som strålen ur en
springbrunn. Det är i en spårvagn på
återvägen till Rom från vinstäderna i
Albanerbergen :
— — ett glatt italienskt sällskap med en
munter medelålders man i spetsen, varm, vinsäll och
solberusad — — Han öppnade fönstren i den
kyliga januarikvällen, krängde av sig röck och väst,
tog sin stora fiasco och gick omkring i vagnen
gripen av välvilja för sina medmänniskor — —
Det gällde att antingen fånga vinstrålen i munnen
eller få sig en översköljning. Jag valde utan tvekan
det förra alternativet, men fick en släng också av
det senare. Men det hela skedde med ett så
medryckande humör och en så oemotståndlig
älskvärdhet, att det inte kunde falla någon av de många
medresandena in att visa minsta tecken till ogillande.
— — Vid Porta S. Giovanni steg mannen av och
försvann sjungande i den frostkalla vinternatten
med ’ytterplaggen’ fortfarande på armen.
Zilliacus avhandlar det intressanta
ämnet med oföränderlig charm och friskhet,
och när det långa vinkapitlet är slut
känner man sig långt ifrån trött, utan vore
redo att ta del av åtskilligt mera av samma
sort. Andra ting än vin finnas emellertid:
Roms springbrunnar, Roms murar och deras
historia, Roms många märkvärdiga gator
och gränder och deras ålderdomliga och
fantastiska namn avhandlas sakkunnigt,
med en lärdom som är grundlig men
lättburen och fjärran från allt pedanteri.
Bokens sista avsnitt (som gärna kunde varit
åtföljd av en karta till tjänst för dem som
inte alltid vistas i bibliotek vid sina
studier) utgör en ytterst intressant
skildring av södra Latiums ensliga bergsstäder,
—- fästen som ligga uppflugna på branter
och toppar bland volskers och hernikers
forna hemvist, tillkomna bortom ali
historia, cyklopiska som om bergen själv gått
i blom. Det är en mycket fängslande
läsning, som ytterligare stärker ens respekt
för de obskyra tidiga romare, vilka klättrat
omkring med svärd och hackor bland dessa
berg och kanske offrat lika mycket för
erövringen av några volskiska nästen, som
deras avkomlingar behövde göra för att
lägga under sig ett konungarike eller
ett par.
Pilgrimsfärder i Hellas för oss omkring
till berömda orter, strödda över nästan
hela det forna hellenska kulturområdet.
Den börjar med Akropolis’ arkaiska
sten-jungfrur, vilka småle en smula sötsurt, men
där man följande författarens direktiv tvärt
blir förälskad i en liten allvarlig dam, som
han döpt till Melitta. (Boken är rikt
illustrerad.) Delos besökes, där märkvärdiga
åldriga stenlejon gapande stå i rader och
där solguden en gång föddes; Delphi, där
han profeterade och där Kastalias källa,
ännu finns kvar; vi få höra det sista
orakelsvaret, det som lämnades kejsar Julianus,
sedan Delphi länge varit tyst:
Bringen till konungen bud, att det praktfulla
templet har störtat.
Phoibos äger sin hydda ej mer eller siande lager.
Spådomskällan är stum, dess talande välten har
tystnat.
Odysseus’ rike gästas, och homerisk
topografi diskuteras. Vi få till och med vara
med om ett besök i Storgrekland:
Meta-pont, Kroton, — en gång så mäktigt, nu
försvunnet och endast ihågkommet såsom
hemvist för en filosof och en
knytnävs-kämpe; — Sybaris, där man levde i lugn
och utvecklade sin fallenhet för vällevnad,
men krotoniaterna föllo över härligheten,
lade den platt och öde, samt ledde till
missförstånds förebyggande en flod över
stadsgrunden; nu är det hela ett feberkärr. Men
mer än av något annat i boken gripes man
av skildringen av besöket i Sparta. Av Sparta
finns ingenting kvar — endast den
lakoniska slätten och Taygetos’ överskuggande
bergsrygg och Eurotas, som vindlar bland
vass, oleander och blåklöverfält. Detta är
från besöket i platsens lilla museum, där
de sparsamma rester förvaras, vilka det.
tystlåtna folket lämnat efter sig:
I ett av rummen stannar man inför en samling
gravstenar, grova och osmyckade, upptagande bara
ett namn och det lakoniska tillägget »i striden» —
även det egentligen en pleonasm, då ju endast
döden på slagfältet gav rätt till den gravvård, som
förvägrades alla vilka dött sotdöden. Sparta, det blir
för mig Taygetos och dessa stenar. På ett av dem
stavar jag i ålderdomliga skrifttecken: Eudaimon em
polemo: Den Lycklige, fallen i strid.
Det är av en utomordentlig symbolisk
skönhet och vackrare än någon av de
ryktbara lakonismer som Plutark berättar
— en gravskrift över hela Sparta. Där
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
