Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratii r
står inte, att han föll som segrare eller i en
strid som främjade någonting; han föll i
strid, kort och gott, Den Lycklige: han
hade fyllt sin form. Man kan kanske våga
en gissning, att detta folk var det bästa
och förnuftigaste folk som funnits; dessa
tungrodda dorer hade löst tillvarons
problem: de hade inte ens behov av någon
konst eller poesi, emedan deras existens var
ett strängt och formfulländat konstverk i
sig själv. När den ideale moderne euro-
péen dör — han som tror på utveckling
och alltings automatiska värdeökning —,
när han till sist skiljes hädan bland sina
sociala och tekniska agremanger samt med
statistiska tabeller i handen, där hans ökade
medellivslängd demonstreras — vad skall
då lämpligen skrivas på hans gravsten? —
Den Överlycklige, död på klinik — skulle
man tycka. Märkvärdigt nog har
emellertid det där inte riktigt samma övertygande
klang som det lakedaimoniska epitafiet.
Ett o fi er as fi e lår
Av Herman Glimstedt
ET ERKÄNNANDET måste
skänkas den Forsellska
operaregimen, att den hittills
utmärkts av ett i hög grad
energiskt och planmässigt bedrivet arbete. I
det väsentliga ha de löften infriats som
gåvos i den vid spelårets början
publicerade »generalplanen». Om en bedömare
yttrar sig mer reserverat beträffande en del
sedan hösten 1924 framförda, dock ej
ointressanta nyheter, borde detta ej behöva
tydas såsom utslag av någon höggradig,
lokalt betonad »grinighet» och negativism.
Det är ett överallt ständigt återkommande
klagomål, att den moderna
operarepertoaren har att framvisa så få verkligt
betydande, livskraftiga verk.
Ovanligt litet representativt var dock det
»lyriska drama» i tre akter, Noël, som
tillsammans med Sibelius’ »Scaramouche»,
utgjorde det första nya programmet, men
såsom ursäkt kunde anföras, att stycket
inköpts redan under den föregående
regimen.
Ofta nog jag hört den gamla sagan — jag känner
den igen:
den stackars vilseförda, övergiven av sin vän,
sjöng kyrkoherden (Emile Stiebel) i denna
tårdränkta opera, vars musik skrivits av
Frederic d’Erlanger, en i Paris född, men
sedan många år tillbaka i London bosatt,
föga känd tonsättare, ej att förblanda med
den mer bekante Camille d’Erlanger. I
denna variant av sagan byter den
förtvivlade modern ut sin nyfödde gosse mot
Jesusbarnet, som hör till den fromma
julutställningen i hennes hembygds kyrka. Den
åt Jungfru Maria nu anförtrodde pilten, som
får namnet »Noël», kommer i goda
människors händer, men den stackars modern
dör på sjukhus. Man inser att här måste
utspelas rörande scener, då hennes sista
stunder bevittnas ej blott av kyrkoherden,
utan också av den forne fästmannen, som,
tack vare ett i operadramatik ej så
ovanligt som egendomligt sammanträffande —
infunnit sig tillsammans med sin i
brudslöja höljda nyförvärvade hustru.
Nu, så pass långt efteråt, kan jag endast
framhålla några vaga, i främsta rummet
visuella minnen från föreställningen: den
blådisiga vinterkvällen utanför kyrkan, dit
besökarna stretade fram väl påpälsade och
med paraply och galoscher, vidare det
naivt julgranna Mariaaltaret med krubban
samt det efter den sanitära estetikens krav
vederbörligt inredda sjukrummet. Det är
alltså på sin plats att nämna
dekorationsmålaren, Thorolf Jansson, som också haft
ansvaret för flertalet övriga nya
dekorationer under säsongen. Beträffande musi-
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
