Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
rum, där snart ännu en människokropp
skall stå lik. Vilddjuret har väckts hos den
förut blida kvinnan, som med paroxysmer,
påminnande om Strauss-Hofmannsthals
Elektra, njuter hämndens vällust. Denna
får dock hos den ofta något smaklösa
författarinnan ett visst docerande uttryck, då
Mona Lisa sjunger sålunda:
Den Teufel hast du in mir geweckt,
Den Dämon hast du beschworen,
Der in jedem Weibe steekt,
Der mit dem ersten Weib geboren!
Det återstår endast att erinra om den
ramhandling som i enlighet med en del
tidigare litterära mönster omsluter
huvuddramats två akter: ett elegant nutidspar,
som är på bröllopsresa, får av en ung
klosterbroder höra berättas om Mona Lisas
tragedi. Dessa tre personer, vilkas
inbördes dragning till eller bortstötning från
varandra antydes, skola tänkas såsom ett
slags reinkarnationer av dramatis personæ
i Florens anno 1492.
Oproportionerligt lång är första aktens
exposé, i vars karnevalsbilder såsom ett
kontrasterande moment införes en
procession av förbannelsenedkallande munkar,
anförda av ingen mindre än Savonarola;
rätt tungfotad är också den musik som vill
skildra livsyran. Men i fortsättningen måste
erkännas att Schillings i allmänhet lyckas
hålla en i spänning med sin tonsättning
till den, jag höll på att säga,
filmdrama-tiskt rafflande texten; men det vore kanske
att göra filmen orätt. Fortfarande förnekar
han ej Wagner, men dennes ledmotiviska
systematik är ej enbart förhärskande, utan
uppluckrad och ställvis avlöst av en från
Puccini och d’Albert känd, blott med
enstaka musikaliska streck och dagrar
illustrerande stil. Sin suveräna teknik visar
tonsättaren även genom en del
kontrapunktiska kombinationer och genom en
raffinerad harmonik, som gärna altererar de
normala intervallen. Såsom en suggestivt
verkande tonsymbol kan exempelvis
nämnas det ställe där det ominösa, med
flodvattnet kommunicerande skåpet för första
gången nämnes: en i flöjter och trumpeter
högt liggande Fissdurtreklang, som avlöses
av basunernas djupa C:n; genom denna
tonalt skärande höjd- och djupverkan
öppnas liksom en musikalisk avgrund, som
blir av betydelse för senare på
nervskräck anlagda skildringar. Melodik finns
också, t. ex. svärmiskt företrädd av den
Fissdursats, varmed Francesco besjunger
sina silverkorniga pärlor. Något melos, som
kunde kallas i egentlig mening Schillingskt,
står däremot knappast att upptäcka; här
råder övervägande efterklang. (En enkelt
betagande melodisk ingivelse är
undantagsvis den lilla sången om rosmarinen.)
Dramatiskt idéinnehåll är inte ett
oeftergivligt villkor för att en opera skall leva;
härpå kan såsom ett i detta samband
närliggande exempel nämnas den trots mycken
krass sensation ännu ej med döden
avgångna »Tosca». Men det slags melodiska
blodbrist, varav »Mona Lisa» lider, inger
ej mycket hopp.
De artistiska värden, som verket äger,
framhävdes genom det utmärkta
framförandet. Göta Ljungbergs Mona Lisa var som
nedstigen ur ramen till Louvrens La Joconde,
vars helhetskaraktär vid hennes första
inskridande på scenen reproducerades, ända
till de levande, över varandra korsade
händerna. Något sömngångaraktigt frånvarande
utmärkte — även sångligt genom
halvrösten — framställningens första fas, som
via den erotiska frestelsen övergick i
slutets furieliknande, oundvikligt teatraliska
raseri. En god prestation var också Carl
Richters kallt behärskade renässansman;
den ökade mimiska och plastiska
uttrycksförmåga, varpå denne sångligt tidigt
sadel-faste, alltid samvetsgrant arbetande
konstnär både här och tidigare i höst som Don
Juan gett prov, bör delvis kunna tillskrivas
den instruktion som han enligt uppgift
erhållit och intelligent tillägnat sig av
operachefen själv, som ju var Francescos förste
framställare vid »Mona Lisas» urpremiär i
Stuttgart. Och mondänt distingerat
upp-buros de äkta makarnas nutidsdräkter i
för-och efterspelet. Såsom Giovanni hade
David Stockman några röstsmickrande
kanti-lenor. För regien ansvarade Harry
Stangenberg, teaterns numera ende ordinarie
regissör, vilkens arbete i det följande flera
gånger skall kunna lovordas.
Bäckahästen, vårsäsongens första nyhet,
hann intill slutet av april uppleva det för
operaförhållanden ej föraktliga antalet av
20 föreställningar, av vilka flera getts
inför en säkerligen särskilt tacksam
skolungdomspublik. Anders Österlings förut i
bokform bekanta sagospel är mer ett
poetfantasiens luftiga lekverk än ett för sce-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
