Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
de flesta områden vår litteraturforskning
genomplöjt. Övergångarna ha utjämnats,
de stora omslagen ha uppvisats vara
frukter av långvarig förberedelse,
forskningen har med ett ord nedrivit de höga
gränsmurarna mellan i dag och i går
och i stället pekat på en långsamt
fortskridande utveckling. Så lär väl — för
att ta ett exempel som ligger oss mera
in på livet — den skarpa motsats mellan
8o-tal och 90-tal, som den litterära
dagspolitiken velat göra gällande, snart komma
att om icke försvinna så dock utbytas
mot ett mera nyanserat betraktelsesätt.
Det har redan skrivits ett stort,
sammanfattande verk om »Upplysningstidens
romantik». En framtida forskare kommer
med ali säkerhet att i ett motsvarande verk
behandla nyromantikens realism. Redan
nu kan man — om ock dimmigt — skönja
de linjer, efter vilka romantiken i början
av föregående sekel går över i vad man
— i brist på ett bättre ord —■ brukar
kalla den borgerliga liberalismen. I den
romantiska ironien, förkärleken för det
folkliga och traditionella samt intresset
för själslivets finaste nyanser och
hemlighetsfullaste djup spårar man lätt
realistiska tendenser. Livijn, som ju mer än
en gång kallats vår mest typiska
romantiska romanförfattare, erbjuder ur denna
synpunkt ett ytterst intressant
studiematerial. Redan i den så abstrakt
stiliserade Axel Sigfridsson finnas påtagliga
ansatser till psykologisk realism, och
Spader Dame har vissa rent
naturalistiska partier.
Överflyttar man resonemanget från att
gälla de litterära verken till människan,
kommer man till enahanda resultat. Av
alla våra självständiga romantiska
skalder torde i själva verket Atterbom vara
den enda renodlade typen. I och med
detta påstående ha vi redan tagit
ställning till det mycket omdebatterade
problem, som vi i det följande en smula
komma att dröja inför: Vilken position
Stagnelius som människa och skald intar
gentemot romantiken.
I.
Under sitt liv var Stagnelius
visserligen för det stora flertalet ett
fullständigt okänt namn, men omedelbart efter
döden började hans diktning och person
intensivt fängsla intresset. Hans
efterlämnade produktion omhändertogs och
utgavs i enlighet med tidens
editionsprinciper av den nitiske Hammarsköld.
Men det var icke blott skaldens vittra
alstring som studerades; i en i vår
litteraturhistoria förut okänd grad kom
intresset att inriktas på skaldens egen person.
Man efterspanade med största energi alla
drag ur hans levnad, och intresset tog
fördubblad fart, när man väl en gång
kommit underfund med att Stagnelius
hade levat ett allt annat än normalt
borgerligt liv. Trots alla efterforskningar,
blev resultatet ytterst klent. Det visade
sig, att de säkra underrättelserna om
hans liv och person voro ganska
tunnsådda, inga vänner stodo upp och utlade
sina minnen, och det hela kom därför
att insvepas i ett visst mystiskt och högst
intressant dunkel.
Då Hammarsköld omedelbart efter
Stagnelii död utger sin lilla skrift, E. J.
S. Ett kors på hatts grav, vet han ännu
ingenting om skaldens romantiska
ens-lingsskap. Han nämner visserligen något
om hans »hypokondri», men berättar
också att skalden i goda vänners lag
visade sig vara en spirituell
sällskapsmänniska av rang — sagesmännen äro
tydligen Stagnelii stockholmsbekanta. Aret
därpå utger Hammarsköld första delen
av Stagnelii samlade skrifter och har
under tiden satt sig i förbindelse med
fadern. Nu har han fått höra talas om
skaldens »böjelse för enslighet» och
»obenägenhet för sällskapslivet», och därmed
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
