Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius
har han givit upphov till den populära
— och naturligtvis inte helt
oberättigade —■ Stagneliusbilden.
Almqvist, som ju i egenskap av kollega
kände Stagnelius, har berättat några
anekdoter, som också vederbörligen
utsmyckade på olika vägar nått
trycksvärtan. I Svenskt Pantheon 1833 berättar
Mellin en del smådrag och episoder ur
Stagnelii liv, av vilka en del äro
hopplöst missuppfattade. Bl. a. skulle
Stagnelius i största förtrolighet ha diskuterat
sektmystik med —Rosenstein! Den säck,
i vilken Stagnelius bevarade sina
manuskript, bekymrade han sig — enligt
Mellin — mycket litet om. Andra drag
ha också införlivats med allmänna
medvetandet; så uppgifter om Stagnelii föga
vårdade klädsel och abnorma
uppträdande. — Atterbom, som icke personligen
kände sin skaldebroder, berättar, att han
var »tillbakadragen från allt mänskligt
sällskap» och »länge nästan lika obekant
för sina kamrater i ämbetsverket som
för den övriga världen».
Genom att på detta sätt ge små
detaljer, som kanske vid något tillfälle eller
någon tid verkligen förekommit, en
generell giltighet lyckades man så
småningom skapa den allmänt kända bilden
av Stagnelius som den fule, olycklige
och ensamme skalden, elegiskt klagande
i romantisk månskensbelysning. Hans
djupt mänskliga dikt:
»Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
jag enslig skall gå»
blev en banal och sentimental formel för
alla älskogsdårars förtvivlan. Hur många
gånger ha icke just dessa ord, sjungna
till den bekanta sentimentala melodien,
framkallat konventionella tårar i vackra
ögon? Stagnelius blev kort sagt
modepoet och kom in i poesialbum.
Att Marie-Sophie Schwartz fann ämnet
lämpat för skönlitterär behandling, kan
under sådana förhållanden icke förvåna.
Dimmorna hopade sig allt tätare kring
Stagnelii gestalt, och det var icke mycket
kvar av hans verkliga ansikte, när J. M.
Wimmerstedt 1894 med en kärv och
saklig uppsats i Nordisk Tidskrift
äntligen kom med verkligt tillförlitliga
upplysningar, som kunde sprida ljus i dunklet.
Bland de onekligen ganska förbluffande
ting Wimmerstedt hade att berätta,
märkas särskilt följande: »Han var långt
ifrån likgiltig för det liv som rörde sig
omkring honom, deltog med sällsynta
undantag, åtminstone i hemmet och med
närmare vänner, livligt i umgängeslivets
förströelser, utom dans, samt inlät sig
gärna i samtal med fruntimmer.» »Även
tyckte han om vackra kläder och
deponerade därpå mera än fadern gillade.»
Och slutligen det mest
uppseendeväckande: »En svärmisk, obesvarad kärlek har
aldrig funnits i hans hjärta.»
Wimmerstedts uppsats kom
naturligtvis icke i var mans hand och kunde
därför icke genast ta död på den
traditionella Stagneliusmyten. Men den var
en god grund för en sundare
uppfattning av skalden och hans liv. Efter ett
något originellt preludium grep sig så
den moderna forskningen an med verket
att återställa Stagnelii verkliga ansikte.
Den huvudsakliga förtjänsten av att den
komplicerade uppgiften med sådan glans
fördes i land är Fredrik BöökS. Hans
stora Stagneliusmonografi är ingenting
mindre än en bragd. Det är ett verk,
som ifråga om lärdom, skarpsinne,
klarhet och fri, obunden självsyn kommer att
vara förebildligt för ali senare svensk
litteraturhistorisk forskning. — Hur tungt
vägande Bööks forskningar än voro,kunde
de dock av naturliga skäl ej innehålla
hela sanningen. Varje forskare ställes ju
i viss mån inför ett val mellan Skylla
och Karybdis: å ena sidan måste ju
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
